Längtar…

…efter att känna mej fylld av energi! Det var ett tag sen. Från början, där i mars, då jag kraschlandade rejält, fanns inga stunder då jag kände mej som vanligt. Allt var segt som sirap, kände mej gammal, hade ont, mådde illa, skakade, mådde fysiskt illa i hela kroppen, det skar i öronen vid minsta lilla ljud. Jag var virrig och ofokuserad.

Efter ett tag, några månader, kom det glimtar, eller en skymt av ork, men jag hade ingen ork. Det var som att kroppen för en sekund glömde bort att känna den där fruktansvärda tröttheten.

Det går med myrsteg framåt. F R U S T R A T I O N

Nu, åtta månader senare, mår jag stundtals fortfarande lika dåligt som i mars, ibland i flera dagar i sträck, men jag kan också stundtals känna att jag orkar. Mestadels går jag runt i någon slags trötthetstöcken.

Jag går på gruppbehandling på en Stressklinik tre timmar i veckan, och arbetsprövar 5 timmar i veckan (fördelat på tre dagar). Det är absolut mer än väl just nu. Målet är att komma upp i 10 timmar arbetsprövning per vecka fram till sista februari.

Varje dag kämpar jag med att hushålla med den lilla lilla energi som ska räcka till så mycket.

För, rehabiliteringen – att komma tillbaka – gäller ju inte bara jobbet. Det gäller i allra högsta grad familjen och vardagslivet. Att vara mamma till ett friskt barn, tar energi, och att vara mamma till ett infektionskänsligt barn med konstig astma, tar MYCKET energi.

Just nu känner jag mej ändå tacksam. Har en fantastisk man ❤ som jag verkligen inte vet vad jag skulle göra utan, och en fantastisk son ❤ som ger mej så mycket glädje. Vi har det gott ställt, mat på bordet och tak över huvudet. Av Försäkringskassan och arbetsgivaren har jag ett stort stöd och jag har en otroligt bra arbetsprövningsplats!

Jag är glad att jag känner förnöjsamhet – trots allt!