Egentligen började den jobbiga morgonen redan igår kväll.
Vi såg de där små tecknen på sonen, som brukar förebåda en försämring i astman. Hosta, sämre svar på den långtidsverkande medicinen och svårt att komma till ro trots att han var jättetrött. Dessutom bad han om att få mer medicin för att han kände sej slemmig och astmig. Suck! Mycket riktigt lät han tät då han va uppe o kissade vid 23 och PEF:en var sämre än på länge. Trots detta blev natten hyfsat lugn, bara en extra Airomir.
Men i morse va han trött, ville inte gå till förskolan utan va hemma och bygga lego i sängen.
Just nu finns inga mallar på hur mycket jag orkar med, men idag hade jag i alla fall tagit på mej att lämna på förskolan. Precis som det brukar vara då en försämring i astman är i antågande, var det segt att komma iväg och påklädningen en pärs. På fredagar brukar förskolan ha mysfredag och vara inne, så vi nöjde oss med overallen då vi har väldigt nära, men bara det var nog jobbigt. Då vi äntligen (20 minuter senare än beräknat) kommer till förskolan – så är dom ändå ute. Så det var bara att börja om, av med alla kläder, på med fleecebyxor och fleecetröja och på med alla ytterkläder igen.
Gör jag en höna av en fjäder – vaddå jobbigt att behöva ta av och på kläder???
Nä, vår erfarenhet säger oss att ibland har vi tom fått välja – ska han klä på sej ytterkläderna själv – eller orka leka ute? Så vi vet att då sonen är sämre i astman, då är det relevant att hjälpa honom mer med kläderna än vanligt.
Ja, men du är ju vuxen, där väl inget att hjälpa honom med kläderna, det är väl bara göra!?
Nä, med värk i kroppen och låg energinivå är det oerhört energislukande att först behövt motivera och hjälpa en trött son att klä på sej alla, kläder. För att sen motivera och hjälpa honom igen att ta av allt för att återigen ta på alla kläder. Då är jag nästan uppe i hela dagens energireserv.
![]() |
| Såna här dagar längtar jag till sommaren! |
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.


Åh…wow jag är inte ensam om att tycka att vardagliga saker kan vara som att bestiga Mount Everest. Vet precis hur svårt det är att få ”normala” människor att förstå att energin liksom inte finns där som förr…Vilken ögon-öppnare Flaska var för mig (har ju inte fått sån info från vården) men känt att det är så utan att förstå varför jag blir ”sjukare” när jag trampat på i 150 när jag känt mig bättre. När man som jag smällt i väggen gång på gång utan förklaring såå har det satt sig på självförtroendet…det är nog mig det är fel på som inte är lika duktig som alla andra.Är så tacksam att för att du skriver av dig (känner mig lite mindre ensam med min sjukdom nu)Ha det gött! Kraaam C
GillaGilla
Tack! *gråter en skvätt* Så tacksam över din respons! Trots att jag nu fått ”flaskan” som info från vården, så kämpar jag med att försöka få dom o förstå mina ”Mount Everest” :-(. Hoppas att du kan få krascha snällare då du har ”flaskan” i tanken! Kram
GillaGilla