Polletten 1

Idag har jag under min arbetsträning avslutat lite arbetsuppgifter inom mitt ordinarie arbete som arbetsterapeut. Det fick mej att tänka och fundera över saker i mitt eget liv, utifrån min yrkeserfarenhet och det var som att polletten trillade ner. Resten av dagen har jag gått med gråten i halsen och en pirrande illamåendeångest i skinnet (låter knäppt men jag kan inte förklara obehaget på nåt annat sätt).

Arbetsterapi handlar om att ge människor möjlighet att genomföra aktiviteter som de behöver och vill för att kunna leva ett värdefullt liv. Begreppet aktivitet används om något som en person vill eller behöver kunna göra för att klara av sin vardag, t.ex. att klä på sig, städa eller att genomföra arbetsuppgifter. Allt det där basala som man många gånger gör utan att tänka på det, Som arbetsterapeut arbetar man med människor som av olika anledningar fått problem att klara av sin vardag (exempelvis på grund av sjukdom el. olycka) och man finns inom många olika områden, men tyvärr inte inom stressrehabilitering, i alla fall inte där jag bor.

Ända sedan jag blev sjukskriven i mars 2011 har jag känt att fokus för vården och rehabiliteringen har legat på arbete och att min ork och kapacitet i första hand ska ägnas till arbetsåtergång. Jag har burit med mej en känsla av att man missat något och det har känts ologiskt och förvirrande. Samtidigt har jag haft kognitiva problem genom min utmattning, vilket kan få enkla basala vardagsaktiviteter att kännas just ologiska och förvirrande, så därför har jag har inte kunnat gå till botten med den känslan.

Det hela har också komplicerats av att min huvudsakliga källa till stress i dagsläget inte ligger i arbetet, något som ändå verkar vara det vanligaste då det gäller personer med utmattningssyndrom. Jag har tänkt att jag inte passar in ”i mallen” på grund av detta, eftersom en stor stresskälla för mig är sonens ohälsa. Detta har säkert också bidragit till att jag inte riktigt gått till botten med känslan av ”ologiskhet”. I gruppen på stresskliniken är jag dessutom den enda heltidssjukskrivna och den enda med denna typ av stresskälla och samtalen rör sej mycket kring arbete och på en helt annan energinivå än jag själv befinner mej just nu.

Men idag föll alltså polletten ner! men jag tror att jag får berätta hur i nästa inlägg – så ni får lite paus!