Den här veckan har vi haft en ny daglig övning som inneburit att jag en gång varje dag ska be eller ta emot hjälp i en vardagssituation.

Vi fick fundera över att be om hjälp i olika perspektiv:

Hur är det att be om hjälp med något jag kan? Jämfört med något jag inte kan.

Va? öh vaddå, fattar inte frågan – varför ska jag be om hjälp med något som jag KAN göra? var några av reaktionerna.

Vi konstaterade att med att be om hjälp, i en situation där jag kan det jag ber om hjälp om, följer känslor av dåligt samvete, svaghet, lathet, en känsla av att jag borde, att jag inte vill be om hjälp och även en känsla av att jag gör det bättre själv. Följden blir att jag pressar mej själv och gör dessa saker utan att be om hjälp ( i det långa loppet innebär det att det finns ingen gräns för hur långt jag kan pressa mej – och då gör jag ju egentligen saker jag inte kan).

Att be om hjälp med något jag inte kan är lättare, för där kanske jag ofta inte har något val (inte så många som kan fixa tex ett stambyte själv). Men även här kan känslor av skam finnas, det blir pinsamt och skämmigt att inte klara av sådant jag tidigare klarat.

Gruppledaren konstaterade att be om hjälp är ett HOT mot självkänslan. Det finns ett värde i att jag klarar av att fixa saker själv, och VEM är jag om jag ber om hjälp?

Vi pratade också om att be om hjälp kontra ta emot hjälp, och det visade sej vara väldigt olika i gruppen vad vi hade svårt för.

Då jag ber om hjälp definierar jag behovet av hjälp själv, jag kan formulera det och det finns ett mått av kontroll i det hela. Men då någon annan erbjuder hjälp, kan det uppfattas sin en kränkning då någon annan definierat mitt hjälpbehov och jag själv tappar kontrollen.

En kvinna i gruppen konstaterade skillnaden mellan sej själv och sin man:

Han känner att han inte orkar – och ber om hjälp!
Jag känner att jag inte orkar – men gör det själv ändå! 

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.