Med en tupplur runt mellis och god mat i magen vågade jag mej iväg till stora Coop för att handla. Kylskåpet ekade tomt. 
Hade otroligt nog tur med parkeringen, alldeles framför affären och det var väldigt lite folk. Musik i öronen för att själv välja brus. Lugnt och metodiskt valde jag att följa lappen (som mannen skrivit med affären som förlaga) till punkt och pricka – tog mej från punkt A till B och inga utsvävningar där emellan. 
Då höften började värka svalde jag pinsamhetskänslorna och satte mej i stolen framför akvariet som finns mitt i affären – och lät kroppen få lite vila en minut innan jag fortsatte. Tittade medvetet ner i golvet hela tiden då jag tog mej mellan varorna – skyddade mej för onödiga intryck. En sak i taget – och sen vek jag lappen för varje vara jag stoppade ner i korgen – för att slippa behöva leta var jag var hela tiden. 
En tom kassa! – ännu mera tur. Jag slapp stå i kö! Men folk bakom – andas! Stresskänslan kröp på då jag hade mycket varor och packa ner och jag såg folk vänta. En sak i taget – andas emellan – de får vänta! 
Körde den smidiga, lättrullade två-korgsvagnen ända fram till bilen – vid detta laget linkade jag fram och höften protesterade – men huvudet var fortfarande med mej. Tunga kassar in i bilen. Hemma möter maken upp och bär in kassarna och kör bort bilen. 
Jag dimper ner i soffan alldeles slut trots att Coop var ovanlig snällt mot mej idag – allt gick min väg – och jag använde alla strategier! 

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.