Överstimulering eller ångest?

Jag har fått en del kommentarer på mitt inlägg om Överstimuleringspanik. Tack för att ni reagerar, att ni både ifrågasätter och håller med! Det känns bra – för jag sitter inte på någon vetenskapligt bevisad sanning utan jag försöker beskriva vad jag upplever och vad jag tror att det beror på. Era kommentarer hjälper mej att tänka vidare och att komma framåt. I detta fall känner jag att ämnet kräver ett ytterligare inlägg för att försöka reda ut om panikångest och det jag kallar överstimuleringspanik är samma sak eller inte. Jag tar hjälp av två av mina läsare som kommenterat det tidigare inlägget och lite litteratur jag har hittat på nätet – klicka på citatet så kommer du till orginalkällan.

Hanna skriver: 

”Är det inte typisk panikångestattack du beskriver. Känner igen det där med overklighetskänslsa och minnesförlusten. Jag hade en panikattack hos min terapeut en gång och jag minns inget av det men hon har berättat att vi gjorde avslappningsövning och annat, men jag minns inget! Jag känner också för att fly men ibland kan jag knappt röra mig. Ansiktsmotoriken känns konstig. Ibland känner jag overklighetskänsla när jag ska handla och då ”försvinner jag” och tappar tid och rum. Detta beskriver min läkare mer som dissociasion.”

Panikångest:

Vid hög stressbelastning kan kroppens livsnödvändiga alarmsystem som signalerar fara och manar till flykt, aktiveras av misstag. Om den drabbade med förnuftet inte finner någon rimlig anledning till rädsle-reaktion kan de kroppsliga symtomen till exempel hjärtklappning, yrsel och tryck över bröstet och overklighetskänslan tolkas som att något katastrofalt håller på att inträffa, till exempel att man håller på att svimma, få en hjärtattack eller att man ska göra något okontrollerat. Dessa katastrofala tolkningar av symtomen ger hjärnan nya farofyllda impulser vilka i sin tur spär på rädsle-reaktionen som snabbt kan eskalera och kulminera i en panikattack. De kroppsliga reaktionerna vid panik är helt ofarliga och skiljer sig inte fysiologiskt från annan rädsla, det enda som skiljer sig är tolkningen av dem. De leder varken till hjärtinfarkt, svimning, psykos eller något annat farligt. Men det är vanligt att de tolkas så.

Dissociation:

Begreppet dissociation beskriver ett avbrott eller brist på sammanhang mellan händelser som annars hör sammanlänkade med varandra. Ordet dissocation kommer av latinets dissocio som betyder isolera, splittra. Motsatsen till dissociation är association som betyder sammanlänkning. 

Människan har en medfödd förmåga att dissociera. ”Icke-patalogisk dissociation” är det som drabbar människor i vardagen och påverkar inte livet något nämnvärt. Det är inget som påverkar oss från att leva ett normalt fungerande liv. En ”normal” dissociation kan vara att man kopplar bort yttervärlden för att få vila hjärnan lite. Det kan vara när du tittar intensivt på en flick på bordsduken, du är medveten om om vad som händer och sker runt omkring dig men du ” borta”. Dissociation kan beskrivas som att vara här men ändå där.

Dissociation uppstår som ett resultat av tidigare traumatiska upplevelser och fungerar som ett psykiskt försvar när människans kropp och psyke hotas. Människan stänger, liksom djur som hotas, av de vitala tankarna,känslorna och intrycken och splittrar därmed upp identitet och minne i olika delar som får ta hand omolika aspekter av traumat.

PostDBT (som förövrigt skrivit ett eget inlägg om överstimuleringspanik) svarar henne:  

”Jag har själv när jag var yngre varit med om både dissociation och panikångest och det är annorlunda upplevelser än det jag kallar överstimuleringspanik. En stor skillnad är att vid både dissociation och PÅ finns det ett stort mått an ångest och en psykisk påfrestning som är outhärdlig. Vid överstimulering så är det den fysiska och mentala belastningen som är svår men jag har oftast inte alls ångest när det sker.

Tidigare hade jag kontakt med psykiatrin och den läkaren trodde också att det var PÅ vilket medförde att jag agerade som jag har gjort vid PÅ. Jag gick emot impulsen att backa och exponerade mig och tvingade mig själv att fortsätta med den aktiviteten jag höll på med när jag blev överstimulerad. När jag har haft PÅ har det fungerat men konsekvensen vid överstimulering har varit den rakt motsatta, jag blev ännu mer utmattat och ju mer jag exponerade mig desto mindre stimulans tålde jag. Jag säger inte att det är så för dig Hanna och ifrågasätter inte din läkares diagnoser. Det jag egentligen vill komma till är att jag tror att det verkligen är två olika saker. ”

Hjärnan har en oerhörd kapacitet för att inhämta information men förmågan att aktivt bearbeta informationen är begränsad. Denna skillnad i kapacitet och förmåga kräver filtrering och sortering av informationsflödet så att det som är viktigast får företräde. Studier av hjärnan har visat att hos en människa som aktivt bearbetar information som kräver koncentrationsförmåga och korttidsminne, filtreras samtidigt inre stimuli, t. ex. smärta, och yttre stimuli, t. ex. störande ljud, så att dessa stimuli inte ska ta över det medvetna processandet av information. Men denna kapacitet är begränsad och överskrids den påverkas prestationsförmågan (Ghatan i Ekman & Arnetz (red.), 2005). 

Kognitiva nedsättningar som problem med att orientera sig i tid och rum, minnesstörningaroch oförmåga att komma på ord kan vara ett desperat försök av hjärnan att skärma av från insamlandet av nya intryck och nya anpassningskrav för att hindra överstimulering av hjärnan.Detta kan upplevas som mycket skrämmande av drabbade personer (Perski, 2006).

Mental trötthet:

Att göra nya saker eller att göra lite mer än vanligt kan också ge en ökad mental trötthet som även kan vara kännbar under flera dagar. Den mentala tröttheten kan också komma snabbt och nästan totalt slå ut förmågan att tänka och mentalt vara aktiv. Då kan man uppleva att man inte alls ha gjort eller hört saker.

Jag tolkar det som jag kallar ”överstimuleringspanik” som hjärnans sätt att begränsa insamlandet av intryck och skydda sej från total överhettning – att beskriva det som ett datorhaveri eller att någon dragit ur kontakten är med andra ord inte helt fel. Något jag reflekterade över då jag läste om dissociation är att jag ofta använder det som en medveten strategi för att minska inflödet av sinnesintryck till hjärnan. Exempelvis handlar jag med noggrant genomtänkt lista (slippa planera i affären) keps (begränsa synintryck) och ljud i lurar (begränsa hörselintryck) för att spara energi och göra hjärnan mindre belastad.