Till att börja med.
Fina ni! Tack för era kommentarer de senaste dagarna. Det värmer så att se att ni läser, reflekterar och känner med mig. Svar kommer, jag har bara så mycket tankar i huvudet – och känslor i kroppen som snurrar att jag har svårt att formulera mig som jag vill just nu.
För hur gör man då livet inte blev som man tänkt? Man går ju liksom inte runt med en plan B i bakfickan. Inte har då jag gjort det. Sen är jag väl inte sådan heller att jag har haft en utstakad karriärsplan framför mig. Jag har mest följt med dit livet har tagit mig, tagit chanserna som bjudits och varit nöjd med det.
Men att det skulle bli som det är just nu – med utmattning och smärta som begränsar mig varenda dag – det hade jag inte räknat med i min vildaste fantasi.
Jag vill att mitt liv ska ha innehåll och mening – och jag vill inte att det jag går igenom nu ska få livet att kännas meningslöst.
Men nej, meningslöst kan jag faktiskt inte säga att det känns – men däremot ofta väldigt innehållslöst och isolerat, och bitvist hopplöst. De senaste åren känns det också som att andra (sådana man möter i livet som sjukskriven) tagit sig rätten att styra över mitt liv. Men trots att plan A legat nere under snart tre år är det ännu ingen som på riktigt hjälpt mig mot någon slags plan B. Det vill säga, vad gör vi nu då – av livet som blev?
Så, nu har jag själv börjat fundera över hur jag vill ha plan B. Väldigt lite och luddigt än så länge – och mycket kortsiktigt. Men i alla fall något.
Och det känns bra.
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Det är svårt det här, att inse att livet kommer att bli väldigt annorlunda. Jag går ju i liknande tankar själv och försöker att så sakta acceptera att vissa begränsningar ska jag leva med för all framtid. Jag funderar mycket på vad som händer när jag betraktar mig själv som funktionsnedsatt, att det är omvälvande och jättesvårt men konstruktivt
GillaGilla
Vet du, när jag läste ditt inlägg om kris då tänkte jag att vården i sig gör krisen större på ett sätt. Om du mycket tidigare fått din Hypermobilitetssyndromsdiagnos och rätt insatser för den hade du kanske dels inte behövt bli lika svårt utmattad men inte heller fått höra från vården att det var något som skull ”gå över”. Jag tänker att endel av din chock handlar om att gå från en behandlingsbar diagnos som man ska tillfriskna från till en diagnos som är kronisk och man många gånge blir sämre i. Ja, begränsad och funktionsnedsatt i behov av hjälp och hjälpmedel. Jag behöver också identifiera mej med det för att komma vidare! Skönt att inte vara ensam i denna process!Kram!
GillaGilla