Innan jag klev upp ur sängen för en stund sedan surfade jag runt lite och ögnade igenom lite nyheter. Läste en artikel som gjorde mej både upprörd och hoppfull. Den handlade om tre studier som hade gjorts för att se om det var skillnader i bemötandet av män och kvinnor då de ringde sjukvårdsupplysningen. Resultatet var entydigt och statistiskt signifikant.
De undersökte samtal som föräldrar ringde in om sina sjuka barn (med samma symtom) och såg:
- Pappor fick läkartid
- Mammor råd om egenvård
Vidare undersökte man på samma sätt kvinnors och mäns samtal om egen sjukdom:
- Män fick läkartid
- Kvinnor råd om egenvård
De undersökte även hur sjukvårdsrådgivningen kommunicerat med männen och kvinnorna
- Med män talade man med medicinsk kommunikation, om konkreta symptom.
- Med kvinnor talade man om oro, känslor och sociala faktorer.
I artikeln drar de paralleller till tidigare studier som visat skillnader mellan män och kvinnors i andra vårdsammanhang:
Jag är inte ett dugg förvånad (och min egen erfarenhet blir bekräftad) men tycker att det skulle vara fruktansvärt intressant att fördjupa den här studien ytterligare. Hur bemöts kvinnor och män med samma symtom i primärvården? Exempelvis:
- Får män remisser vidare för konkreta undersökningar och kvinnor råd om egenvård?
- Får män smärtstillande medicin medan kvinnor uppmanas att röra på sig?
Så har det i alla fall varit i vår familj. Dessutom har jag mer än en gång under vår helvetiska första VAB-historiatid blivit klappad på axeln och fått höra: ”Det ääär jobbigt att vara mamma”.
Jag vet att fler av oss har samma erfarenheter. Jag vet att jag läst i PostDBTs blogg om att hennes man också varit utmattad och inte alls känner igen det bemötande hon fått – men hittar inte inlägget just nu.
Sådana här studier, som lyfter upp hur det praktiskt fungerar, kan på sikt förhoppningsvis öka jämlikheten i vården.
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Usch, ja, känner igen även detta…Det finns ett gott skäl till att jag släpat med maken på läkarbesöken de senaste åren – för bemötandet blir väsentligt bättre. Sorgligt. När han inte var med var det mycket insinuationer på ”inbillning” och rent ut sagt korkade råd samt irritation över att jag inte tillfrisknade fort nog. Jag känner att de framsteg jag har gjort de här tre åren är i att lära känna min kropp och dess signaler och att lita på det och våga stå för det. Fortfarande ramlar jag ofta, men det går fortare och fortare att stoppa tåget och identifiera orsakerna. Jobb däremot har jag inte kommit närmare, om man inte tror att denna ”egenutveckling” så småningom kommer att leda till att jag kan jobba på ett smartare sätt och det finns ett ställe i samhället där detta går för sig…Senaste månadens tanke, att jag får kanske tugga i mig att inte kunna jobba igen alls…?? är kanske nödvändigt accepterande och en förutsättning för att kunna jobba? Jag kanske måste stå för min tes att hälsan är viktigare än jobb? Lätt att säga – svårare att leva efter. Känner mycket med dig.Stå på dig ändå! Du gör så gott du kan!kram Sofia
GillaGilla
galet! Jag fick också höra under första läkarbesöket som ledde till sjukskrivning, att : ja okej du har småbarn, ja dom finns ju där och det är ju inte så mycket att göra åt, men de kommer att bli större och då blir det lättare. …suck….
GillaGilla
Jag tycker det är så bra med såna här studier som lyfter upp hur det i verkligheten är. som du berättar, jag har oxå upplevt den där subtila känslan av att vi blivit tagna på större allvar ang sonen då mannen finns med och även för egen del. Studierna behövs för att visa svårt på vitt – för jag tror inte det är en medveten handling från de som gör det. Angående acceptans. Jag tror att man behöver acceptera att man är sjuk, för att man ska kunna göra de förändringar som krävs för att tillslut leda till ett tillfrisknande. Men detta verkar det råda delade meningar om det är rätt väg att gå. Jag kom till en punkt för nåt år sedan då jag packade och röjde bort jobbsaker hemma (hade jobbat mkt hemifrån) för jag kände att livet kan väl inte vara slut bara för att jag ev inte kommer kunna jobba. Jobbhörnan ersattes med pysselhörna – tyvärr har jag inte orkat sitta där så mycket eftersom vården inte kommit till samma insikt som jag och min energi går åt till saker som andra väljer är viktigt. Kram!
GillaGilla
Tycker snarare det borde låta: Jaha, du har småbarn – ja det är en tydlig riskfaktor för utmattning nu måste vi sätta in rätt hjälp tidigt!
GillaGilla