Ett omöjligt pussel att lägga?

I en kommentar hos PostDBT pratade jag om pussel för att beskriva min bild av den splittring hon kände av. Jag tyckte att det kändes ganska flummigt just då men nu då jag funderat lite mer tycker jag att det beskriver det jag upplever väldigt bra.

Det känns som att jag hela tiden håller på att försöka lägga ett pussel men utan att få se vad pusslet ska föreställa. Under mina tre år som sjukskriven har jag fått bitar från olika personer som varit inblandade i min sjukskrivningsprocess på olika sätt – men jag kan ändå inte få ihop bilden. Jag har blivit förvirrad över det som jag upplevt motsägelsefullt och jag har känt mig ömsom krävande ömsom korkad då jag bett om hjälp med fler pusselbitar, eller då jag fått vara den som berättar för de inblandade om de andras pusselbitar.

Sista tiden har jag börjat förstå att anledningen till att jag inte kan få ihop pusslet är egentligen inte att jag har för få pusselbitar – det har gjorts massor av olika insatser på min resa. Problemet är att jag har fått bitar från olika pussel som inte passar ihop. När de olika instanserna i vården inte kommunicerar eller har en samsyn kring mina besvär, utan bara bryr sig om att lägga sitt eget pussel (sin egen förklaringsmodell) blir kontentan att det blir omöjligt för mig att få ihop den stora bilden.

Är det detta som blir konsekvensen av att sjukvården utgår från sin egen nisch och förklaringsmodell istället för att utgå från patienten de möter?