Det är dagar som de här – de tröttaste dagarna – som jag inte kan värja mej för de jobbiga självkritiska tankarna.
Det är då jag grubblar över varför jag inte klarar av att leva upp till förväntningarna. Varför jag inte svarar som förväntat på behandlingar jag får, varför jag aldrig passar in i mallen av den förväntade patienten och om det verkligen är så att jag blir så dåligt behandlad av vården som jag tror eller om det bara är jag som är kräsen och har höga krav?
Jag känner mej som en bluff, lat och ovillig att slita hårt – även att jag vet att de där tankarna bara är en lögn. Ändå känns det som att jag borde kunna göra lite till, rycka upp mej och bita ihop.
Tre år där inget gått min väg har satt sina spår. Att det sedan inte beror på mej, utan att målen har varit satta för högt spelar ingen roll. Det gör lika ont ändå – det är ju min kropp som drabbats av de ständiga bakslagen. Smärtan, den fysiska och mentala tröttheten kan de andra ignorera men för mig är det inget som jag bara kan skaka av mig.
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Jag går med exakt samma tankar och det är tungt att bära. Kram till dig!
GillaGilla
Vet precis hur det känns, fast för mig har det gått dryga tio år. Tio år där jag periodvis har jobbat heltid men aldrig lyckats hålla ihop det särskilt länge. Känner också igen det där tvivlet på vården, känslan av att vara ”gnällig” och krävande. Men, om behandlingen/-arna hade varit de rätta från början hade vi antagligen (förhoppningsvis?) inte suttit där vi gör idag.
GillaGilla
Ja, det är tungt och så himla onödigt! Sådant som behöver komma fram till vården…bemötandet behöver innefatta förebyggande av att sådana här tankat och känslor uppstår. Kram
GillaGilla
Hu! Tio år är väldigt lång tid! Hoppas så att du snart får en behandling som kan knuffa dej i rätt riktning. Kram
GillaGilla
Ja, det är ju det. Och det kan kännas enormt frustrerande de dagar jag känner att jag inte kommit någonstans alls under alla de här åren. Samtidigt vet jag att jag är en annan idag än jag var då, på gott och ont, och förhoppningsvis har jag tjänat en hel del livserfarenhet.
GillaGilla
Ja, livserfarenhet samlar vi på oss varje dag och den kan ingen ta i från oss – den är upp till oss att förvalta på bästa sätt. Fortsätt kämpa! ❤ Kram!
GillaGilla
Hej!Så då är jag äntligen i fatt i nutid i bloggläsandet, och kan kommentera mer relevant. Jag får också den här typen av misstro och misströstansdippar de dagar som är värst utmattningsmässigt sett. Det är inget att göra åt. Känslan går över när man mår aningen bättre. Men vi är många som vet, och tillsammans är tanken stark, även om kroppen är svag.Du/vi har inte fel. Jag skyller detta på de”stora blå”. Det är deras negativa tankesätt och att vi blivit matade med att vara sjuk är =parasit, och lat. Det är det som går igen eftersom vi pga det tvingas oss pressas till aktiviteter vi inte har ork med.
GillaGilla
Jag vet inte om det är de ”stora blå” eller vad det är som gör att man får dessa dippar. Att växa upp i en kultur där prestation är viktigast kanske, där alla definieras av vad man gör? För mej är dipparna som störst de dagar jag mött oförståelsen och uppmaningen att prestera över mina gränser, det är inte per automatik de sämre dagarna. Min kurator menar att det handlar om att man får på sig oreflekterad oförståelse som skapar denna känsla…klokt…
GillaGilla