Jag tycker mig se att vårdpersonal många gånger relaterar till egna erfarenheter som referens för att påtala att något är normalt.
Ett exempel är den sjuksköterska som jag pratade med på Barnmottagningens rådgivning som då jag ville ha referensvärden för sonens högs puls, började berätta om vilken hjärtklappning hon själv hade haft vid senaste magsjukan. Eller då mannen var med sonen till läkaren och de pratade om hans harklingar och hosta – och läkaren refererade till personen i kontoret bredvid som lät precis likadant. I båda fallen användes referensen för att normalisera fenomenet vi sökt vård för.
Meningen är säkert att lugna – men effekten blir den motsatta eftersom jag sökt hjälp hos någon för att den personen besitter en viss kunskap kopplat till sin profession. Då personen i stället relaterar till sig själv eller någon annan – är det som att den kliver ur sin yrkesroll och intar en privat roll. Därmed tappar det personen säger legitimitet och tyngd.
I alla fall för mig.
För vad är det egentligen som säger att det är tillförlitligt att ha sej själv eller grannen som referensperson för normalitet? De kan ju om jag har riktigt otur faktiskt vara en riktigt dålig mått på normalitet, för deras erfarenheter behöver ju inte alls spegla något friskt. Jag har ju till exempel hela mitt liv trott att konsekvenserna av min överrörlighet är sådant alla upplever och att det låg inom normalitetens gräns, men nu vet jag ju att det inte är så. Personliga råd och skvaller om andra kan jag få av släkt och vänner – i sjukvården vill jag få råd byggda på evidens och beprövad klinisk erfarenhet.
Om en vårdpersonal däremot använder sin egen erfarenhet för att bekräfta att den förstår det jag säger – för att bekräfta utan att normalisera – då är det en helt annan sak. Då ger det tvärtemot tyngd åt det som personen sedan säger i kraft av sin kunskap och profession.
Detta med att som vårdpersonal relatera till egna erfarenheter ligger nära ett annat viktigt ämne – nämligen vilka värderingar som styr mitt bemötande av mina patienter – men det skriver jag mer om en annan dag.
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Det här är så väldigt intressant och jag funderar en del på boken om Cripteori som jag läser. Varför är det så viktigt att normalisera?
GillaGilla
Nej, det är verkligen inte proffsigt att relatera till sig själv som vårdpersonal. Jag blir ofta bemött så av föräldrar och vänner, just det där att de säger att de också har det som jag. Känslan för mig blir att jag känner mig tillplattad och en som bara klagar och egentligen inte är sjuk alls…Om då vårdpersonal gör så så tycker jag också att de stiger ur sin yrkesroll och blir vem som helst. Helt fel, enligt mig.Jag har också blivit bemött så när jag talat med en psykiatrisköterska om att jag sover dåligt. Då började hon prata om att hon också gör det och att det är normalt att alla gör det ibland. Ja, men det vet jag med. Jag får känslan av att hon tycker jag bara gnäller och tigger sömnmedicin fast jag inte gör det.Mitt syfte att prata var att få ett respektfullt bemötande och att hon kunde hjälpa mig att nysta i min sömnlöshet och att jag fick säga det till någon som arbetar med sådana frågor.Nu blev det här långt och osammanhängande men jag har inte förmågan längre att skriva och tänka som förut….
GillaGilla
Ja! Varför ska allt normaliseras i landet lagom. Varför är det så viktigt att vi ska vara lika då alla är olika? Detta är riktigt intressant – för i själva verket skapar det ju mest bara ett utanförskap.
GillaGilla
Jag tycker att du uttrycker dej mycket begripligt och jag känner igen mej fullständigt i det du beskriver – känslan av att bli tillplattad då man jämförs med någon som fungerar i vardagen och på jobbet – känslan av att andra tror att man överdriver. Igår då jag mådde apdåligt sa jag till min man att det är sådana här dagar jag måste komma ihåg de dagar jag känner mig som en fejk. Kram till dej! Fortsätt kämpa! ❤
GillaGilla