Jag är så trött just nu, hela jag, så att så fort jag tar mig upp ur soffan för att göra något kommer tårarna, yrseln och mattheten som övermannar mig. Det känns som att jag är hundra år, minst. 

Allt jag gör kräver en enorm ansträngning men jag har så svårt att bara ”ge upp” och låta bli. Jag har en sådan där dag då jag känner mig lat. 
Hat haft sista telefonuppföljning angående medicinen med min förra VC-läkare men misslyckades som vanligt med att nå fram med hur jag tänker och känner med medicinen. Hon rekommenderade mig – trots mina biverkningar som hon inte verkade tro var biverkningar – att stå kvar på samma dos tills jag träffar min nya läkare om en månad. Inte ens det här med att jag faktiskt ramlat flera gånger verkade vara något som nådde fram. 
I morgon ska jag i alla fall till Bettfysiologen. Har jag otur och skenan inte går att laga kommer jag få betala en helt ny! Att reklamera verkar inte vara aktuellt då det har gått för lång tid. Fyra tusen (!) kostar skenan fick jag veta idag. Sist fick jag rabatt eftersom det jag gick hos en student, men jag orkar inte det alls då allt tar minst dubbelt så lång tid. 
Det känns som att jag befinner mig på exakt samma punkt som förra våren. Övertrött utan bettskena, utan tejp, med medicin som bara ger biverkningar. 

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.