Jag har funderat en hel del på det här med att vara ”regelstyrd” sedan Anna, som nyligen fått Asperger-diagos, skrev om det i sin blogg.

“… för dig som är så regelstyrd…” sade psykologen i morses. “Va? Nej? Det har jag aldrig tänkt på att jag är? (Vänta lite nu, detta stod med i utredningen också. Anna är regelstyrd och använder sig ofta av ickeändamålsenliga regler) Jag förstår inte ens vad du menar med regelstyrd?” Och vi pratade en stund om detta och javisst, klart att jag är regelstyrd. Inser jag om jag bara omdefinierar lite det där vad jag menar med “regler”. Vi pratade också om vad som händer i mig när jag bryter mot mina regler och obehaget jag känner då. Kognitiv dissonans, kallade psykologen det. Det räcker att jag går mot rött ljus över en gata som är helt biltom för att jag ska känna obehag. Om jag låter bli att gå till jobbet trots att min regel säger att man gör det varje dag så är obehaget större eftersom det är en mer viktig situation.”

Hon fortsätter att berätta om deras resonemang kring ”regler” (saker som man själv bestämmer och gör därefter), de känslomässiga konsekvenserna om man bryter dessa regler och psykologens råd att tänka på konsekvenserna av att följa – eller inte följa – reglerna istället för vad som är rätt och fel. 

Som jag skrev i en kommentar till Anna så undrar jag om inte många utmattade också fungerat så här, att man satt upp “regler” för sig själv och pressat sig extremt för att följa dessa – vilket fått konsekvenser för hälsan i det långa loppet. 


Jag har alltid haft lätt för att sätta upp regler för mig själv och följa dem. Inte alls så att det har varit något jag reflekterat över tidigare som regler – men definitivt något som jag nu ser är något som uppmuntrats som positivt. Jag har fått höra att jag är fokuserad, envis och målinriktad. Det har inte alls handlat om att jag har jagat någon position eller karriär utan mer att jag haft inre värderingar som kompass för att göra ett bra jobb. God kvalité är en sådan värdering – för patientens bästa är en annan.

I perspektivet att det även kan finnas regler som är ”icke ändamålsenliga” kan jag nu se – med tre års sjukskrivning i bagaget – att jag begagnat mig av ett antal sådana som har bidragit till att jag sitter i den här soppan. Principen att ”var inte hemma från jobbet” har inneburit att giltiga skäl till frånvaro endast varit feber (tillsammans med andra symtom) eller magsjuka. Smärta, och trötthet som konsekvens av densamma, har aldrig fått stoppa mig, jag har bara bitit ihop och jobbat på.

Andra saker som låter bra, exempelvis ”lämna inte jobb ogjort eller oavslutat”, ”skjut aldrig upp saker” eller ”sov inte på dagen” kan låta som bra riktvärden – men inte då det innebär att köra över sig själv och sin kropp. Likaså är det ju bra ”att hjälpa och ställa upp för andra”, men inte på bekostnad av sin egen hälsa.
Mitt livs utmaningar skrev för ett tag sedan om utmattning och självskadebeteende – och jag tänker att ”slaviskt följa icke-ändamålsenliga regler och bara tänka på vad som är rätt och fel” kan leda till att man gång på gång skadar dig själv. Att bli frisk från en utmattning innebär ett hårt jobb med att förändra sitt beteende – att gå från att följa sina principer till att lyssna till sin kropp.

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.