Jag vill börja med att tacka för alla kommentarer som droppade in under förra veckan – ni ska veta att det värmer något oerhört att känna ert engagemang och hur ni uppfattar mig som person. Ni styrker mig! Jag hoppas att jag nu har svarat på alla (förutom en som dök upp under gårdagen), om inte får ni dyka på mig för då har den fastnat någonstans i en skräpkorg. ❤️

Det är mycket jag skulle vilja skriva om just nu. Om samordningsbehoven som finns i vården och hur jag tror att det skulle behöva lösas, vad jag tänker om olika miljöers påverkan på tillfrisknandet, överansträgningsutlöst feber (med anledning av att jag får väldigt mycket kommentarer på det här inlägget) och om hur det är att vara förälder då utmattning och smärta sätter käppar i hjulet för den man vill vara. 
Men jag är bakis. Aktivitetsbakis. Efter för många veckor med för mycket bokat. Ett sånt bakslag som inte går att bota med bara glädje, vacker natur eller en dags andningspaus utan som kräver en längre period med lägre aktivitetsnivå för att vända utförsbacken till en långsam strävan uppåt. 
Så jag har bokat om det jag hade denna veckan, också klargjort för sjukgymnasten att jag kommer att backa från den nya övningen och försöker lägga min egen ribba så lågt det bara går. Det fina vädret får mig att längta efter långa, raska promenader – men jag får nöja mig med en långsam sådan, till baksidan av huset.

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.