Tänk att det ”bara” behövs en sån liten förbättring för att jag ska känna hur mycket jag älskar livet. Att aningens mer handlingsutrymme gör mig så lycklig att jag inte kan sluta le. 

Nu är jag förvisso fortfarande i bakslagets grepp – men jag försöker tänka att det inte varar för evigt, bara jag backar en aning och försöker hitta rätt aktivitetsnivå.
Det känns också som att det ökade handlingsutrymmet väcker hoppet – och att hoppet i sin tur gör att längtan släpps en aningen mera fri – och så även glädjen. 

Faktum är att jag ser det var längesen jag vågade hoppas på något annat än att försämringen skulle plana ut. Att jag skulle få uppleva en förbättring har den största delen av sjukskrivningen känts som en utopi. Särskilt när behandlingen som skulle göra mig bättre istället gjort mig sämre. 
Jag skyndar dock långsamt – och njuter samtidigt av livet. Av det jag faktiskt kan och klarar själv, min familj, av vacker natur, fascinerande små djur, händerna i jorden, en bra film, god mat – och av att regelbundet klara av att göra mina övningar. 

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.