Äntligen börjar det långa, tunga bakslaget släppa klorna om mig. Jag märker det på att min aktivitetsnivå generellt ökar och att de mindre bakslagen varken blir lika djupa eller långvariga. 

Det intressanta med en sådan här process är att jag verkligen märker att det är skillnad på skit och skit. För det är väldigt stor skillnad på ett bakslag som kraftigt sänker den totala aktivitetsnivån och belastningskänsligheten under lång tid och de mindre variationerna som i sig själv kan vara symtommässigt lika kraftiga men som sträcker sig över kortare tid. 
Att avgöra om bakslaget är av den ena eller den andra sorten – långvarigt och djupt eller av en mer övergående karaktär – är inte helt enkelt. Det går att gissa genom att se ”trenden”, dvs vilket läge jag är i då bakslaget kommer. Men veta säkert går inte – annat än genom att se bakåt i backspegeln. 
Så att hamna i ett bakslag är både nedslående och tålamodsprövande. Det behövs ett hopp om förändring samtidigt som koncentrationen behöver ligga på här och nu – att slå till en nödvändig reträtt samtidigt som att inte ge upp. 

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.