En veckas sjuka på sonen och jag är helt knäckt. Inte för att det var något superallvarligt eller jätteintensivt – mest för att huset var fullt hela tiden, av ljud, ord och sjuka. Jag har sovit ensam men vaknat varje natt av överbelastningsbesvär och värk. I går kväll såg jag ljuset i tunneln, sonen frisk och förhoppningen fanns att han skulle orka med skolan en stund. 

Sonen väckte mig med orden ”nu är det pappas tur att vara sjuk”. Som om det inte var nog var sonen inte särskilt pigg och det fanns inte på kartan att han skulle orka med skolan. 
Så istället för en ensam tyst dag har jag skött hela ruljansen här hemma. Tvätthögar från förra veckan, disk, matlagning, lek, läxläsning, läggning plus ompyssling av trött son och magsjuk make. Nu sitter jag bara och djupandas. 
Och i morgon måste jag få sonen till och från skolan…
Gud förbarma dej – jag orkar inte mer! 

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.