Helt urvriden. Inte på grund av magsjuka som de andra utan ”bara” totalt tömd på energi. Har varit ”ensamstående” sedan i måndags och kramat ur varenda droppe och lite till. Det har varit en mardröm och igår kväll då sonen äntligen somnat var jag så trött att jag bara grät och grät. Kände mest för att gå ut ur huset och aldrig komma tillbaka – men inte ens det hade jag orkat genomföra.
Orkade knappt stå idag efter jag lämnat sonen några hus bort och har sen legat hela dagen. Matt och yr. Hela natten kämpade jag för att slappna av och kan inte ens minnas hur många gånger jag vaknade genomsvettig med bultade hjärta, illamående och kör i magen. Inte heller det på grund av magsjuka – utan något jag väl känner igen som kraftiga tecken på överbelastning.
Tidigare trodde jag att jag var just magsjuk, men med tiden har jag lärt mig att det är kroppen som kämpar för att reglera adrenalinnivån. En av mina läkare och en psykolog kallade det en kraftig kroppslig reaktion på svår stress. Det jag måste göra är att ligga kvar och försöka andas ner pulsen och kroppstemperaturen plus motstå impulsen att springa upp och ner på toaletten. Då lägger symtomen sig på ett tag och efterlämnar en svag hungerkänsla. I natt tog det extra lång tid att häva och det återkom gång på gång så fort kroppen kom ner i djupvila.
Just detta handlade endel av mina stresskänslor om, som jag beskrev för några inlägg sedan. Om konsekvenserna av att jag behöver tömma mig helt på energi. Riktigt otrevliga konsekvenser.
Mannen som känner sig aningen piggare har lovat mig att jag inte ska behöva göra något alls idag. Sonen får sköta köksbestyren på instruktion från honom. Ingen mer bacillspridning nu.
Konstigt nog – eller kanske helt begripligt – är det när jag mår som sämst som min vilja att förändra vården är som störst. För så här ska det inte vara, att det som ska vara rehabilitering och ett steg mot ett bättre liv – suger upp så mycket kraft att det som är normala gupp i en familjs vardag slår ut mig fullständigt!
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Först och främst, bravo Malin! Du har varit familjeräddare senaste veckan. Förstår att det varit tufft…Men ibland kommer livet emellan de fina planerna och så blir det som det blir. Jag ligger stadigt för ankar denna veckan efter att det hopade sig lite förra. En riktigt fin, saftig infektion. Så blir det helt enkelt. Intressant det du skriver om orolig mage, illamående och hjärtklappning. Känner igen det.. Är det kroppens sätt att reglera adrenalinnivån? Känner ofta så när jag lägger mig att vila efter lunch och har varit på hundrunda och lagat mat. Har haft mycket känningar av mage, illamående denna höst och även känt att reserverna är obefintliga. Fick det t.o.m. bekräftat av läkaren som sa att jag inte skulle ha några planerade aktiviteter alls utöver sjukgymnastik. Oj… man kommer liksom av sig…Hoppas verkligen maken kryar på sig nu så att du får vila!! Ta hand om dig!kram Sofia
GillaGilla
Ledsamt att höra, Malin. Att hamna i det tillståndet är fruktansvärt. Det är en plåga ingen kan hjälpa en ur utan man tvingas bara ligga still och genomlida allt. Jag har upplevt det som snudd på traumatiserande. Man är utelämnad i en kropp som plågas. Det här är det jag är rädd för varje gång mina barn får en förkylning och jag riskerar smittas, det här är jag rädd för varje gång jag ska få mens. Är jag svag från början stänger kroppen ner allt och jag blir sängbunden vid dessa tillfällen. Som du säger är det enda man kan göra att ligga ner dygnet runt. En till sak man kan göra är att äta ofta så att blodsockret hålls uppe. Inte äta snabbt socker såsom frukt, godis etcetera för det stressar, utan äta det som ger stabil nivå. Du nämnde en hungerkänsla på natten och jag vet precis vad du menar. Det är ett sug, ett behov mer än vanlig hunger. De första dygnen hjälper det att äta något även på natten så man inte får en blodsockerdipp. Det allt handlar om är binjurarna. Du nämnde att kroppen har svårt reglera adrenalinnivån. Det är lätt att glömma att det handlar om fysiska organ som är involverade, framför allt binjurarna. Det är de som producerar vårt adrenalin och vår kortisolnivå. När de är svaga, som de blir efter långvarig utmattning, tål de inte hög aktivitetsbelastning. De reagerar då med att vilja stänga ner kroppen ett tag så de får vila. När de gör det påverkas alla de funktioner de normalt sköter såsom kroppstemperaturregleringen, blodsockernivån, immunförsvaret etcetera. De får slita hårt för att göra de mest basala sakerna och här kan man underlätta för dem. Genom att vila, äta ofta, somna tidigt på kvällen. Jag vet inte om du märkt av någon hyperpigmentering runt ögonen eller på knogarna och fingerlederna? Man blir extra brun och ser lite smutsig ut på dessa ställen? Runt ögonen kan det se ut som om man inte fått bort all mascara. Jag brukar få så efter en rejäl krasch. Det är tecken på att kroppen haft panik och tvingat binjurarna att producera kortisol snabbt fastän de velat lägga ner. Efter några dagars vila brukar jag då få en dag då jag känner mig ovanligt stark, nästan speedad. Det varar bara en dag och sedan blir det normal nivå igen. Det som händer är att kortisolet tar några dagar att tillverkas och när allt utsöndras samtidigt skjuter nivån i höjden. Är det något du känner igen? Att du kan få en ovanligt pigg dag ca fyra, fem dagar efter en krasch? Jag känner ingen annan som varit med om det här mer än du. Om du vill pratar jag gärna i telefon med dig för att utbyta erfarenheter. När du orkar förstås. Om du är intresserad kan jag skicka dig mitt telefonnummer. Jag är ju alltid hemma så jag är inte svår att nå. 🙂 Stor kram! Carro
GillaGilla
Hej Carro! Orkar egentligen inte svara, men din kommentar var väldigt intressant eftersom just detta med blodsockret och blodtrycket är väldigt tydligt denna krasch. Dessutom ligger jag bitvis nära någon form av panikångestliknande episoder när jag är som mest utschasad – liknande de jag får på natten, men just nu med en naturlig koppling till att jag tror/är rädd för att jag håller på bli magsjuk. Meditationen biter bra på just detta – så jag tror det handlar mest om intrycksoverload. Vill gärna prata med dej, men orkar inte prata i telefon. Kanske kan vi chatta typ via facebook när jag återhämtat mig något? Maila mig gärna på livetsbilder(at)gmail.com.Kram!
GillaGilla
Meditation är jättebra! Det lugnar hela systemet, både kroppen och hjärnan. Inklusive binjurarna som reagerar rätt snabbt på både psykisk och fysik belastning respektive vila. Tyvärr, är jag en av de få 37-åringarna som inte har Facebook. 🙂 Jag skickar dig ett mail senare. Är själv inte så bra just nu. Upptäckte att jag inte tål vanlig inflammationsdämpande medicin som läkaren skrivit ut. Förstår nu varför jag kraschat vid fler tillfällen efter jag ätit inflammationsdämpande. De påverkar visst njurarna som ligger alldeles intill binjurarna… Stor besvikelse men ännu en gång inser jag att jag inte tål mediciner och min läkare börjar hålla med. Mönstret är så tydligt. Vi hörs mer sen! Kram!
GillaGilla
Grymt intressant, detta…Känner igen massor.kram Sofia
GillaGilla
Hoppas att du mår bättre nu! Mail kommer så smånging om – först beta av kommentarer på bloggen…<3
GillaGilla
Hej! Så tråkigt att du känner igen dej Sofia – men tack för att du delar med dej så jag slipper känna mej så ensam. ❤ Kram
GillaGilla