Du vet allt det där du gör som bara är en transportsträcka eller förberedelser inför något viktigt, något trevligt eller något roligt? 
Att kliva upp ur sängen, gå på toaletten, tvätta dig, duscha, klä på dig, lägga makeup, bädda sängen, dra upp persienner, plocka undan, städa, laga mat, diska, handla, tvätta, åka buss, köra bil, lämna och hämta barn, arbeta och så vidare. Sådant du kanske beklagar dig över som tråkigt eller ser som tidsödande måsten du gärna skulle slippa. Som du gärna skulle prioritera bort för något roligare och som gör dig stressad för att du hellre använder tiden till något annat. 
Vardagsaktiviteterna – vardagsrutinerna – varav många du gör utan att ens reflektera över hur och när. 
Om du tvingas stanna upp eller får uppleva att du inte längre kan göra allt, kommer du upptäcka att sakerna du tagit för givet också har ett värde. Inte för att de får ett värde när du inte längre kan genomföra dem – utan för att du först nu upptäcker dess inneboende värde. 
Låt mig ta ett exempel:
Har du någon gång låtit någon annan köpa plockgodis åt dig? Visst blir det nästan alltid så att det finns bitar och kombinationer du saknar – för mycket av något och för lite av något annat? Har du riktig otur kanske ingen av dina favoriter finns med. Även du blivit tillfrågad om vilka sorter du vill ha så kan personen glömt bort det i affären, eller så fanns inte det du ville ha och det ersattes inte med något annat du kunnat tänka dig. Eller kanske det var du själv som inte kunde föreställa dig godishyllan tillräckligt tydligt mentalt så att du kunde önska dig det du verkligen ville ha?
Ja, ja, nu protesterar vissa av er – ”Jag äter inte godis” – ”Be om en färdig påse då du vet vad du får” – ”Hur kan det vara ett problem, allt sött är gott!” – ”Släpp kontrollbehovet för 17”. 
Men om du säger så har du inte förstått min poäng. 
Jag ville försöka få dig att förstå att aktiviteten köpa godis innehåller så mycket mer än att bara rent fysiskt – ta dej dit, plocka påsen full, betala, ta dej hem. 

Aktiviteten handla – oavsett vad som ska handlas – har inneboende värden. Exakt vilka värden kan skilja mellan olika personer – oavsett så styr det vad vi väljer att handla. Det kan vara ekonomiska, etiska, medicinska eller religiösa värden, inköpen kan också styras av sinnesintryck, känslor eller impulser. Köper jag något för att det är billigt, ekologiskt, halal-slaktat, mjölkfritt, ser fräscht ut, luktar gott, har fin färg eller är det något som lockar mig? Vem förutom du bör få bestämma vilka värden du tillåter styra vad du handlar? 

När jag handlar är det alltså många individuella saker som påverkar mina val. Därför borde det inte vara så svårt att objektivt förstå att det är en aktivitet som är viktig att få vara delaktig i. En meningsfull aktivitet som speglar självständighet och delaktighet. För mig är det inte lika viktigt ur självständighetssynpunkt hur jag tar mig till affären, vem som bär mina varor eller står i kö och betalar – bara jag får göra mina egna val!

Men jag upplever att jag har svårt för att få gehör för hur viktiga och betydelsefulla mina vardagsaktiviteter är för mig. Jag får höra av andra att ”det är väl skönt att slippa lämna och hämta på skolan”, att ”gubben kan väl handla” och ”tänk den som slapp att jobba”. 

Det gör ont för jag vill inget hellre än att kunna vara delaktig! 

De flesta jag mött i min vård och rehabilitering kan inte ens kan relatera till de basala vardagsaktiviteternas värde. Är det därför det inte betyder någonting för dem, att jag inte kan göra allt det där jag behöver och vill i det enkla – för att de själva inte förstått värdet av aktiviteterna de gör i sin egen vardag? Är detta orsaken till att vardagsaktiviteter varken används som mått eller mål i behandlingen? Och att det inte satsas på att öka min självständighet eller delaktighet i aktiviteter som är betydelsefulla för mig?

Jag tycker att vardagen är så otroligt underskattad – i vilket värde den kan ha för känslan av mening, delaktighet och självständighet. Därför tycker jag också att arbetsterapeuter, som är experter på detta område, är oerhört lågt värderade. Inte av personerna som får ta del av deras interventioner, men av de som beslutar och prioriterar om, när och var kompetensen ska användas. 

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.