Innan jag blev sjuk var jag en myra. Flitig, snabb, uthållig, envis och stark byggde jag på stora byggen tillsammans med många andra. Jag bar och slet flera gånger min egen vikt och drog så att säga mitt strå till stacken. Jag gillade myllret och höll mig gärna bland de andra myrorna.

Numera är jag en snigel och min energi räcker inte till att springa runt som en myra längre. Jag måste sträva sakta och tålmodigt mot ett klart och tydligt mål. Utan onödigt energispill på vägen. Jag behöver vara noggrann, organiserad och planera för att slippa göra om och ändra riktning i onödan. Men om jag får göra saker på mitt eget sätt och i min egen takt kan jag fortfarande genomföra stora saker.

Jag ser saker ur ett annat perspektiv nu. Ser det vackra och känner dofter som man bara kan uppleva om man rör sig långsamt. Och jag njuter. Myrorna springer runt mig och säger att jag står still, men om de skulle stanna upp så skulle de upptäcka att jag rör mig framåt hela tiden.

Ibland tror min hjärna att den fortfarande är en myra, då försöker jag för mycket alldeles för snabbt och blir besviken när det inte går som förut. Då får jag påminna mig om att en snigel gör på ett annat sätt – sakta och metodiskt istället för snabbt och mycket – och att det går lika bra.

Endel runt mig väntar på att jag ska bli den myra jag var förut. Att jag ska transformeras tillbaka till mitt gamla jag. De stressar och ber mig skynda mig men vägrar se att vi kan nå samma mål fast på olika sätt.

När det blir för mycket omkring mig behöver jag krypa in i mitt eget skal en stund och vila i tystnaden och ensamheten.

Ta en paus innan jag fortsätter min långsamma strävan framåt.

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.