Jag skulle behöva hoppa, skrika, slå och svära just nu, men jag är så utmattad att jag imploderar istället.
Det känns som att jag går sönder av otillräckligheten. Nej, jag GÅR faktiskt sönder av otillräckligheten, inuti.
Gång på gång tar jag mer energi än jag har och pressar mig till max för att kräva den hjälp mitt barn har rätt till. Varje gång går konsekvenserna just ut över mitt barn eftersom den överbelastning det innebär att kräva hjälp gör att jag orkar ännu mindre i min vardag. När sedan skolan gång på gång bemöter oss med tystnad, rinner ännu mer energi ur mig tillsammans med frustrationen över deras ignorans. När de sedan påstår att problemen inte existerar – som vi ser faktiska, mätbara konsekvenser på varje vecka – ja då får jag spader och vet inte var jag ska ta vägen.
Samtidigt vet jag att det snart är december, de förhatliga förväntningarnas månad. Extra mycket av allt på alla plan. Det är adventsfikan och glöggfester, luciafirande, julkonsert och julavslutning, familjesammankomster och f*n och hans moster. Och julklapparna som jag så gärna vill köpa. Och förväntningarna på att ”alla tillsammans” och ”hela familjen” – och jag blir det svarta fåret – igen.
I december ska också tryckas in en styck utredning sonen. De som så snällt skulle lägga upp det annorlunda pga mina besvär har nu skickat kallelser till sex minst timslånga träffar på en vecka. Anpassningen består i att de brukar göra allt på två dagar i vanliga fall. Det finns ingen rimlig chans att jag kan delta. De har uppenbarligen inte förstått. Inte en gång till. Att få tag på någon att prata med är svårt, all kommunikation går via mottagningssköterskan. Vi väntar och väntar. Tystnad.
Jag drunknar.
Medans allt detta extra läggs på ska även det vanliga fortgå. Och fungera. Min behandling med psykolog och sjukgymnast. Läxläsningen. Vardagsbalansen. Och skrivandet på egenremissen.
Jag orkar inte mer. Vill bara försvinna. Gå upp i rök. Bli osynlig och ersatt av någon stark och effektiv som skulle rya i och ordna upp. Få vila.
Det handlar INTE om någon önskan att dö, inte alls! Det handlar om att vilja leva med kvalitet – inte att vardagen bara ska handla om överlevnad. Just det kan låta så beige, nåt som en stressad-fullt-arbetsför-heltidsarbetande-flerbarnsmamma-med-fem-hobbies kan häva ur sig för att hon inte hinner med allt roligt hon vill göra. Men jag vill att mitt liv ska vara mer än bara äta, överleva, sova.
Och nu är det så – jag överlever – men inte mer.
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Vi är två, jag drunknar jag också. Allt kommunikation som inte funkar, kraven som vård, skola och omgivning inte ens verkar se är krav men som är helt omöjliga att leva upp till. Det är hemskt när livet övergår till att försöka få vård och andra instanser att göra så lite skada som möjligt och bara överleva.
GillaGilla
❤️
GillaGilla
Åh den klassiska snälla ”anpassningen”. ”Du måste leva under havsytan som en fisk men eftersom du inte har gälar är vi snälla och låter dig simma upp till ytan och andas två gånger om dagen, det blir väl bra?” /MetaforJag önskar dig all lycka till med detta. Hoppas det går så smidigt som det nu är möjligt i alla fall.
GillaGilla
Usch det är ingen som förstår hur det faktiskt är, ingen tar hänsyn till, tycker det är ok. Verkligen ledsen för din skull när det gäller skolan och deras sk ”anpassning”. Ska det vara så att det är du, jag, andra som inte mår bra som ska acceptera, anpassa oss till verkligheten, till det ”normala”, inom boxen. Ja, det där har vi ju tänkt på hundra gånger tidigare och inte blir det bättre tyvärr. Har du något stöd av din man/sambo? Måste du ta allt ansvar för din son? Jag vet att man som mamma (generaliserar) vill finnas där alltid, vara med och kontrollera (jag), höra allt som sägs för att det ska bli rätt tolkat (jag) osv. Men jag har fått släppa på det, varit tvungen att släppa på det för egen överlevnads skull. Släppt på så många krav att det nästan inte finns några kvar. Surt men verklighet.Jul, ja inte är det någon mysig, avslappnande högtid. Krav från andra (inte mina egna längre), presterande, deltagande, fixande, skratt. Jo förresten, ett krav har jag – att låta min son få fira jul tillsammans med familjerna, mor- och farföräldrar och andra nära släktingar. Jag hade gärna flytt fältet, åkt iväg bara vår lilla kärnfamilj, bara vi tre. Kanske när han blir större och förstår att man kan fira jul ändå, på andra sätt.Tyvärr känner jag inte att min kommentar ger dig så mycket positiv feedback, ber om ursäkt för det. Bekräftar bara det du uttrycker. Känslan du har. Hoppas att du överlever och faktiskt lite mer än så men sätt inte dina mål för högt, det försöker jag att lära mig. Kram ❤
GillaGilla
Ja, att man ska behöva kämpa för att inte drunkna när man redan är naken (har skalat av alla måsten som går) och har flytväst (är sjukskriven) är så tufft. Det känns som att tempot i samhället är så snabbt att de som åker i karusellen är fartblinda och inte ser alla tokigheter och hinder som finns i vägen när man ramlat av karusellen och försöker ta sej upp eller bromsa. Ursäkta alla metaforer – hjärnan jobbar visst så idag! Kram! ❤
GillaGilla
Tack! ❤
GillaGilla
Tack! Just så, som du beskriver i din metafor känner jag mej – kippandes efter luft hela tiden. Och ingen som förstår att jag behöver vara på land hela tiden för att kunna leva!
GillaGilla
Tack! det är bara skönt att du förstår, du behöver inte komma med en massa pepp! <3Jag har stort stöd av min man, och jag behöver i princip inte göra något när jag inte orkar. Jag har släppt de flesta krav, att finnas där för mitt barn är väl det jag har kvar, och väldigt lite. Prioriterar tex ofta att hellre orka finnas till för sonen när han kommer hem från ett vårdbesök istället för att alltid vara med på vårdbesök. När det gäller utredningen har teamet tydligt uttryckt att de vill att hela familjen ska vara med. Men vi får se hur det blir. Nu tog orden och orkaen slut.Kram ❤
GillaGilla
Det är dåligt att det fungerar så i vården och skolan, att november och och december blir fullproppade med belastningar långt bortom vad som är rimligt. Och det är frustrerande tycker jag att de inte lyssnar och anpassar sig. Det var väl det jag ville säga ungefär, att jag tycker det är fel av dem, att jag känner igen mig lite och att jag sympatiserar med dig.
GillaGilla
❤ Tack snälla! Ja det är märkligt att skolan tex lägger utvecklingssamtal i december när verksamheten verkar allmänt splittrad och kaotisk med icke existerande vanliga rutiner – och sen att vården oxå lägger utredningar då…märkligt. Förstår att det måste pågå verksamhet i december oxå – men det är en väldigt belastad månad ändå!
GillaGilla