Alla vet att utgifterna inte får överstiga inkomsterna för att en ekonomi ska fungera  – och att upprepade lån som inte betalas tillbaka får den att krascha helt på sikt. Pacing bygger på samma princip – du måste medvetet balansera din energiåtgång med din energitillgång – för att slippa leva i ett ständigt lån- och kraschförhållande.

Att använda pacing kräver en ständig medvetenhet och vaksamhet över hur du lever och beter dej. Du behöver kunskap om vad som tar och ger energi, dina varningssignaler på överbelastning och hur energikrävande olika aktiviteter är. Det kräver också att du förstår att en aktivitet som är mycket energikrävande kan bli mindre ansträngande om den delas upp med vila i pauserna. Du måste också tänka på att hur ofta du gör något kan påverka resultatet. Bara för att aktiviteten fungerar en dag betyder det inte per automatik att den fungerar flera dagar i rad, kanske varannan eller var tredje dag fungerar bättre? Det är också viktigt att komma ihåg att pacing är individuellt och det går inte att generalisera ett sätt att ”pejsa” utan varje individ måste hitta sin egen väg.

Men trots att du använder pacing framgångsrikt försvinner inte själva grundproblematiken, den finns kvar. Så allt går inte att ”pejsa” bort. Funkisfeministen beskriver detta väldigt bra:

”Verkligheten är väl snarare att även om jag kan utföra en hel del aktiviteter bättre med hjälp av pacing så finns det fortfarande en gräns. Mina sjukdomar och funktionsnedsättningar innebär gränser för vad jag orkar och pacing är inget magiskt trick som får alla problem att försvinna.”

Så det går inte att ”pejsa” sig till att bli normfungerande hur gärna du än vill och försöker.

Funkisfeministens inlägg berör hur pacing kan bli ytterligare ett krav på prestation och hur lätt det är att slå på sig själv när kraschen kommer trots ett idogt ”pejsande”. Trots att vi vet att grundorsaken och begränsningarna finns där trots allt.

Detta fick mig att fundera över vilka faktorer jag själv försöker komma runt med hjälp av pacing:

IMG_9864
Bild med rubriken ”Yttre och inre faktorer som kan påverka belastningskänslighet” som består av ord inne i en cirkel med pilar utåt och ord utanför cirkeln med pilar inåt. Inne i cirkeln finns orden: Infektion, Känslor, Tankar, Sömnbrist, Mens, Stress, Sympaticuspåslag, Allergi, Smärta, Ägglossning. Utanför cirkeln finns orden Fysisk aktivitet, Halka, Andras förväntningar, Statisk belastning, Kyla, Ljud, Lufttrycksförändring, Vibrationer, Ljus, Ojämnt underlag.

Det finns både inre och yttre faktorer som påverkar min belastningskänslighet. Dessa påverkar i sin tur varandra. En yttre faktor (statisk belastning) kan trigga en inre faktor (sympaticuspåslag) som i sin tur skapar en inre belastning (sömnbrist) som gör mig ännu mer känslig för yttre faktorer (ljud, ljus, vibrationer).

Det säger sig själv att pacing inte alltid fungerar klockrent när det är så många faktorer som måste tas med i beräkningen, särskilt när många av dem är sådant jag inte själv kan förändra. Särskilt svårt är det när andras förväntningar ligger på en nivå som är omöjlig att ”pejsa” runt eller när min vilja är större än min förmåga.

Ett exempel på andras förväntningar är när vården eller FK pressar på med en rehabilitering som ligger på en alldeles för hög nivå som i sin tur drar igång snurren med olika faktorer som påverkar varandra som gör mig mer belastningskänslig än tidigare.

Ett exempel på när min vilja ställer till det är i sociala sammanhang. Jag är en social varelse och även om jag trivs med att vara ensam, så är det så roligt när jag väl träffar folk att jag oftast inte känner mina signaler på överbelastning i tid, eller väljer att bita ihop och ignorera signalerna för att jag har så trevligt.

Min erfarenhet är att på sommaren när vård och skola stänger semester och när hela familjen har minskade förväntningar på sig – då tillåts jag ”pejsa” på ett sätt som är gynnsamt för min hälsa. Sådär att jag märker att svängningarna mellan lån och krasch minskar. Sen är det naturligtvis också så att vissa yttre faktorer är mer gynnsamma på sommaren (kyla, halka, infektioner) samtidigt som att mindre tid ensam gör att andra ökar (ljud, andras förväntningar). Under resten av året fungerar pacing inte alls lika bra, utan jag kraschar gång på gång på grund av den omöjliga balansakten.

Så kom ihåg – pacing är ett bra hjälpmedel, men liksom de flesta andra hjälpmedel har det sina begränsningar! 

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.