Tänkte försöka samla ihop mina tankar kring detta med sjukförsäkringen, de höga sjuktalen och vad jag tror måste till för att vända skutan.

Regeringens åtgärdsplan för att minska sjuktalen är omfattande. Men det finns saker som ligger på ett djupare plan som de inte alls tar upp.

Att vara sjuk eller funktionsnedsatt omgärdas av väldigt mycket lögner, fördomar och misstro. De finns i mötet mellan vårdgivare, patient och myndighet, mellan olika vårdgivare och i samarbetet mellan olika myndigheter. I media, bland gemene man och bland politiker. Misstron och fördomarna – kring att en utmattad inte vill jobba, att någon med ångest bara måste ta sig i kragen och att de som behöver assistans fuskar sig till mer än de behöver – finns på riktigt och på alla nivåer i samhället.

Kunskapen om vad olika nedsättningar av funktionen innebär för patienten och vad det kan få för konsekvenser i vardagen är generellt låg, även i läkarkåren, vid Försäkringskassan och bland politiker. Olika professioner i vården utnyttjas inte effektivt och patienters kunskap om sin egen situation varken lyssnas på eller tas hänsyn till i tillräckligt stor utsträckning.

Försäkringskassan verkar inte bara ha ”satt skräck” i patienterna. Många läkare har ett väldigt undvikande beteende gentemot dem istället för att stå upp för patienten och sin egen professionella bedömning. Det finns de som sätter en annan diagnos på läkarintyget än den patienten har, för att det är större chans att det blir godkänt då. Det här är ett stort problem! Om läkare skriver andra diagnoser för att få intygen godkända istället för att förtydliga hur den nedsatta funktionen påverkar individens aktivitetsförmåga – hur ska läkaren någonsin kunna motivera rätt behandling, när fel diagnos presenteras för Försäkringskassan? Och hur ska arbetsgivaren kunna göra rätt anpassningar för att möjliggöra återgång till arbete?

Likaså används argumentet ”det där kommer Försäkringskassan aldrig godkänna” som motivering att inte sjukskriva över huvud taget. Det är ungefär lika bakvänt som när läkarna på en geriatrisk mottagning jag arbetade vid, inte ville remittera de yngre patienterna vidare till Medicinsk rehabilitering – för att de tog emot så få patienter. Om de istället remitterat alla våra patienter som hade behov av det, så hade det kanske blivit tydligt för de styrande att Medicinsk rehab behövde utöka sin verksamhet?

Om inte läkaren som har kompetens och befogenheter att ställa en medicinsk diagnos är villig att ta striden för patienten gentemot Försäkringskassan, vem ska då göra det? Om en stor del av sjukskrivningarna på papperet är något annat än i verkligheten hur ska vi då någonsin komma på rätt köl? Hur ska kunskapen kunna öka om det handläggarna får på papperet är lögn? Hur ska vi få bort fördomar om olika diagnoser om de hela tiden cementeras av de professionellas osanningar eller ”vita lögner”?

Trots att många handläggare på Försäkringskassan inte har tillräcklig kunskap om olika sjukdomar och funktionsnedsättningar sär de trots allt ansvariga för att rätt åtgärder genomförs i sjukskrivningsprocessen. Hur många gånger görs felprioriteringar på grund av okunskap? som i sin tur förlänger sjukskrivningarna? Om handläggarna dessutom möter patienter som – i sjukintyget – har fel diagnos, hur ska de då någonsin lära sig skilja på de olika diagnoserna utifrån de klienterna berättar? Hur ska deras tilltro till det klienten berättar kunna stärkas? Min handläggare visade under senaste mötet sitt rätta ansikte är hon på allvar menade att depression ofrånkomligen ingick i diagnosen utmattningssyndrom. Något som aldrig ingått i min sjukdomsbild! Det är kanske inte så märkligt ändå att hennes prioriteringar har varit så tvärt emot det jag förväntat mig?

En del av problemen måste tillskrivas vårdens struktur och hierarkier – dessa måste både brytas och bytas ut. Det finns exempelvis studier som visar att betydligt fler sjukintyg godkänns om arbetsterapeuter deltar i bedömningen av hur patientens nedsatta funktion påverkar aktivitetsförmågan. Varför används då så få arbetsterapeuter till detta i praktiken? Varför arbetar arbetsterapeuter på vårdcentraler så i skymundan? Varför arbetar de inte självklart i team runt patienterna från dag ett? Kanske för att arbetsterapeuten inte räknas som tillräckligt jämställd med läkaren? Arbetsterapeuter verkar inte ens vara ett självklar yrkeskategori att inkludera varken i utmattnings- eller smärtvård, trots att de är specialister på aktivitetsnedsättningar i vardagen. Varför?
Nog med mitt negativa klagomåls-ordfamlande för idag. Det är bara att konstatera att problemen som måste lösas är många. Och mycket ligger på ett djupare värderings-plan.

Om vi inte byter ut lögner, fördomar och misstro mot ärlighet, kunskap och förtroende kommer vi inte kunna att vända detta, hur många bra åtgärdsplaner och strategier som än presenteras!

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.