Om att leva med det oförklarbara

Jag kan ärligt säga att jag inte – hur jag än försöker – kan minnas att jag tidigare känt av den typen av trötthet som jag nu lever med.

Allt annat bleknar i jämförelse.

Inte ens när jag var på skidresa och kroppen var så slut efter dagens åk att jag hela tiden somnade på kvällssamlingen. Eller när jag grät av trötthet när tentorna var över. Eller efter att ha planerat och arrangerat vårt bröllop – gift oss och festat halva natten – och dagen efter städat, plockat undan och fraktat hem saker i flera omgångar så det sammanlagt blev 20 mils resa. Eller för den delen under och efter förlossningen där jag krystade ut bebis utan krystvärkar, efter halva graviditeten i sängläge.

Den trötthet jag nu känner slår allt detta med hästlängder!

Kanske att jag någon av gångerna känt en flyktig känsla av samma sorts trötthet – en känsla av att vara totalt utpumpad. Men skillnaden är att då satte kroppen in alla resurser för att vända tröttheten och återhämtningen startade direkt. Därför lättade även känslan av den totala tröttheten nästan genast, även om det på cellnivå kanske tog ett tag tills kroppen var fullt återställd.

Det kanske är det som är den stora skillnaden?

Att den kraftiga känslan av att vara totalt slutkörd håller i sig över tid? Att vila och sömn inte är en direkt bot? Att många basala vardagsaktiviteter måste upprepas varje dag trots denna enorma trötthet? Att jag av vård och myndigheter förväntas delta i många krävande aktiviteter trots detta läge? Att allt detta adderas i hop på grund av den kumulativa effekten och förvärrar tillståndet ytterligare innan återhämtningen är tillräcklig? För att min återhämtning är så mycket långsammare än normens? Än det som resten av samhället bygger på?

Att. Jag. Aldrig. Hinner. Hämta. Andan.