När vårdens hierarkier sår tvivel hos patienten

Något som både förvånar och förargar mig är hur vanligt det verkar vara att vården förvirrar sina egna patienter.

Att bli sjuk och tvingas in i en patientroll är en väldigt förminskande upplevelse i sig själv för du försätts automatiskt i underläge. Du är ofta beroende av vårdens expertis både vad gäller måendet och ekonomin, om du har behov av att vara sjukskriven.

Du är på okänd mark, på någon annans territorium – där någon annan anses vara experten på det du upplever. Där gamla erfarenheter inte spelar någon roll.

I det här läget borde det vara viktigt att skapa trygghet för patienten. Att inte lägga till ytterligare saker som förvirrar och försvårar tillståndet hos den sjuka.

Men ändå verkar det vara väldigt vanligt förekommande att läkare ifrågasätter andra läkares diagnoser och behandlingar, eller andra yrkeskategoriers bedömningar. Oavsett om den som satt diagnosen, påbörjat behandlingen eller gjort bedömningen är specialist på det hen gör. Något som i allra högsta grad både förvirrar och försvårar för patienten.

Jag har mött läkare som ordinerat viss typ av kontakt (tex remitterat till sjukgymnast eller kurator) men sedan inte varit ett dugg intresserad av vad dessa kontakter ger. Kanske till och med vägrat att ha egen kontakt med behandlarna och tvingat mig som patient att bli ansvarig för förmedlingen av resultat. Trots att det samtidigt varit tydligt att läkaren inte anser mig trovärdig i min bedömning av mig själv. Jag har även träffat läkare som öppet kritiserat valet av behandling som den hen remitterat mig till valt för mig, istället för att diskutera min behandling med den berörda personen och övriga teamet.

För många görs utredningar via specialistmottagningar men sedan återremitteras patienten tillbaka primärvården för behandling. Jag har hört mer än en som efteråt fått sin specialisttutredda åkomma ifrågasatt av läkaren på hälsocentralen. Många förvägras dessutom den behandling specialistmottagningen rekommenderat.

Om en patient har flera diagnoser kan det hända att hen remitteras till flera olika kliniker för utredning och behandling. Det rimligaste borde vara att specialistklinikerna samarbetar för att ge patienten bästa möjliga behandling av helheten. Många upplever istället upplever att klinikerna ifrågasätter varandras bedömningar och arbetssätt.

Förstår ni inte vad ni gör med oss?

Hur ska vi ställa oss till läkaren som först remitterat oss vidare men som sedan är den som hela tiden genom sitt beteende och sina ord sår tvivel om nyttan och värdet av behandlingen vi får hos den hen remitterat oss till? Hur ska vi kunna avgöra vems bedömning vi ska lita på? Och varför vill du att jag ska vara budbärare om du ändå inte litar på mitt budskap – varför talar du inte direkt med den som du bett behandla mig och framför din kritik?

Om vi är i behov av flera olika kliniker för vård, men klinikerna talar illa om varandra och om diagnoserna. Hur ska jag kunna avgöra vem av er som har rätt? Ni försätter mig i en omöjlig position med era tvivel, för jag är ju beroende av era bedömningar för min behandling och min ekonomi. Det är ju ni som avgör min trovärdighet inför myndigheterna!

Att hela tiden få olika budskap – där ni konsekvent hyllar er egen lösning men förkastar de andras – vad gör det med mig? Jag som sitter mitt emellan – tänker ni någonsin på det?

Hur tänker du när du misskrediterar patienter för att du misstycker med en annan läkares eller yrkeskategoris diagnos eller behandling? Varför gör du det? Är det för att du anser dig bättre än de andra – att du är högst stående i rang och därför kan misskreditera det någon annan gjort eller sagt? Eller tror du att du stiger du i rang när du baktalar någon annan? Eller är det fult att kunna mindre än någon annan och du tror att du slipper erkänna det om du ifrågasätter istället?

Om ni hela tiden sår tvivel kring andras bedömningar av mitt tillstånd kommer jag tillslut tvivla på mig själv. För jag är inte bara delar – jag är en helhet. Tänker ni på det?