Att nå längre

Inom mig finns en stor frustration.

Den gnager.

Trots att jag oftast skriver för min egen skull så vill jag så gärna nå ut med det jag skriver. Inte för att visa vilken förträfflig person jag är eller för att få uppmärksamhet. Utan för att de besvär jag dras med behöver få uppmärksamhet. Vardagen jag lever med är värd att uppmärksammas.

Jag vill vara med att förändra villkoren för människor med begränsad energi och bristande återhämtning genom att dela min historia och mina tankar. Både ur ett patientperspektiv och ett yrkesperspektiv. Kunskapen om hur det är att leva med långvariga sjukdomar och funktionsnedsättningar behöver öka både i samhället i stort men framför allt hos de yrkeskategorier som vi möter under resans gång. 

Men det går så himla trögt. Och jag önskar att jag kunde göras så mycket mer. Att jag hade krafter att stå och skrika på barrikaderna. Att jag gjorde skillnad på riktigt.

Jag skriver och skriver, och mår bra av det. Men jag vill att det ska landa tungt – mycket tyngre än det gjort hittills – hos någon annan som tar mina texter och skriker från barrikaderna. Som orkar ta strid och fajtas för en förändring. Som inte bara sprider utan också ser till att det får fäste.

För ibland känns det som att mina ord är högkvalitativa fröer som bara sprids för vinden, som sällan kommer ner i jorden och växer till något som syns på ytan.

Jag tror att jag har någonting att säga, något att tillföra. Att mina tankar är något som skulle kunna bidra till en förbättring av vård och skola. Som skulle kunna minska klyftor i samhället och förändra synen på det icke normativa. Kanske som skulle kunna förändra själva normen.

Det är ju därför jag har valt att dela mina texter med er. För att jag tror att ord kan förändra. Att ord är makt. 

Har du några idéer på hur vi kan nå ut längre med våra ord? Kommentera gärna inlägget eller hör av dig via mail: livetsbilder(snabela)gmail.com

---

Följ mig gärna på Twitter eller på Facebook