Förra året fick ”Rocka sockarna” ett enormt genomslag. Mitt Facebook-flöde fylldes av sockar i alla färger och storlekar och aktionen fick stort utrymme i media. Nu är det dags igen – den 21 mars är det Downs syndrom dagen och vi uppmanas ”rocka sockorna” för allas lika värde.

Att uppmärksamma något stort och svårt som jämlikhet – genom något så simpelt och banalt som att ha udda sockar på sig är en bra tanke. Och jag tänker att det kan vara en enkel ingång till att prata om olikheter och likvärdighet. 
Men samtidigt får detta ”jippo” det att krypa av olust i min kropp. För vad spelar det egentligen för roll om alla går med olika sockar en dag om året, när samhället resten av tiden med all tänkbar tydlighet visar att alla inte alls inte är lika mycket värda?

Ett samhälle där:
  • lärare i diskussioner på Twitter kallar elever med dyslexi lata, och hävdar att de som får anpassningar i och med sina funktionsnedsättningar per automatik ska få lägre betyg. Att denna lathet och diagnoshysteri bäst av allt botas genom diciplin och att göra mer av samma sak – i stället för att göra på ett anpassat sätt.
  • barn blir sjuka av skolans otillgänglighet och brist på anpassning och föräldrar blir anklagade och belagda med vite för att barnen inte uppfyller sin skolplikt. 
  • de som inte någonsin beräknas kunna komma in i eller återgå till ett arbete får en ekonomisk ersättning som ligger lägre, än hos de som är tillfälligt sjuka men som kommer ha möjlighet att återgå till arbete och öka sin inkomst igen. 
  • flyktingförläggningar bränns ner, gränserna stängs och barn på flykt jämförs med grisar. Där rasismen är legitim i politiken. 
  • personer med bestående/medfödda skador som inte någonsin kommer förändras eller växa bort (amputation, dysmeli) gång på gång behöver bevisa sina behov av anpassning för Försäkringskassan. 
  • personer med potentiell arbetsförmåga alltid prioriteras, även inom vårdens upplägg av behandling och rehabilitering 
  • där vård och skola är uppbyggd utifrån en norm där alla inte får plats. 
  • vissa landsting inte ger sjukgymnastik till personer m kroniska sjukdomar, att öka funktion ska prioriteras framför att upprätthålla funktion och förhindra försämring.
  • människor trots flera läkares och olika yrkeskategoriers intyg och dokumentation – med stora besvär i vardagen – inte beviljas sjukpenning av Försäkringskassan.
  • personer m psykiska sjukdomar får sämre vård för sina fysiska besvär.

Listan kan göras mycket längre och jag möts själv av samhällets otillgänglighet varje dag. Jag hoppas att du som verkligen har makt att förändra något av det som finns på min lista gör mer än att bära udda sockor idag. 

För att ”gilla olika” betyder inte bara att alla ska få vara olika. Det betyder att samhället behöver förändras så att alla får samma chans att leva trots att vi inte fungerar exakt efter samma mall. Att gilla olika betyder att målet måste bli viktigare än vägen dit. Att anpassningar inte blir något annat än olika vägar till samma mål. Likvärdiga vägar. 

Jag hoppas att rocka sockorna betyder mer än en kul grej vi bara hakar på för dagen. Jag hoppas att det visar att vi är villiga, att på alla sätt vi kan göra samhället öppet, jämlikt och tillgängligt för alla. 

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.