Försäkringskassan är en statlig myndighet som arbetar med att bedöma människors rätt till bland annat ersättning från sjukförsäkringen. Jag tror att många med mig tar för givet att en statlig myndighet ska bygga sin verksamhet på lagen som styr förutsättningarna för verksamheten. Men en ny rapport ”Arbete och arbetsmarknad i sjukförsäkringen” – genomförd av forskare på uppdrag av Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) – visar att så inte är fallet. Granskningen visar att myndighetsnormerna hos Försäkringskassan (riktlinjer, vägledningar och styrdokument) är mer generella och tar mindre hänsyn till individuella förutsättningar, medan principen att individens arbete och arbetsförmåga ska prövas individuellt mot faktiska krav och eller arbetsuppgifter är den juridiska utgångspunkten för sjukförsäkringen.

”I lagens motiv framgår att sjukdomar påverkar individer på olika sätt och att arbetsuppgifters faktiska innehåll och krav ska ha stor betydelse vid bedömningen av en försäkrads arbetsförmåga. I Försäkringskassans akter vilar bedömningen av arbetsförmåga oftast på generella rekommenderade tider, och mindre på arbetets faktiska krav och arbetsuppgifter säger Ruth Mannelqvist. Vi bedömer att det leder till bristande rättssäkerhet.”

Jag ser ofta texter och diskussioner som bygger på att de problem som finns i Försäkringskassans bedömningar och beslut beror på skillnader i handläggarnas kunskap och att detta ger en dålig likvärdighet i bedömningarna. Den aktuella rapporten menar däremot att just de stödsystem Försäkringskassan har för att motverka ojämlika bedömningar tenderar att ha effekten att den individuella bedömningen hamnar allt för mycket i skymundan.

Rapporten diskuterar också tillämpningen och tolkningen av olika begrepp, och att det saknas definitioner på arbete och arbetsmarknad i lagen. När definitionerna är oklara blir det istället generella, svävande beskrivningar utan förankring i den sjukskrivnes faktiska arbetssituation och prestationsförmåga som används. Jag tycker att det blir väldigt tydligt att begreppen blir till tomma fraser utan betydelse när de som handskas med dem inte har tillräcklig kunskap att fylla dem med mening. Detta gäller enligt rapporten såväl Försäkringskassan som i förvaltningsrätten samt att de påpekar att även läkarintygen ofta saknar en kontkret beskrivning av personens arbetsuppgifter och vilka prestationskrav som finns i den sjukskrivnes arbete. De menar att:

”Avsaknaden av definitioner, konkretiseringar och motiveringar i tillämpningen leder till en försämrad förutsebarhet och rättssäkerhet.”

Arbetsterapeuter är experter på att bedöma nedsatt aktivitetsförmåga och att förstå vilka krav ett arbete ställer på arbetstagaren. I en arbetsterapeuts kompetens ingår även att analysera aktiviteten i sig själv och i förhållande till arbetstagarens förmåga. Det finns också studier som visar att när arbetsterapeuter är med i bedömning och utformning av sjukintyg håller de en högre kvalitet. Trots arbetsterapeuternas uppenbara kompetens på området har inte de en självklar plats varken inom Försäkringskassan eller i mötet med sjukskrivna på Hälsocentralerna.

Detta behöver förändras!

Försäkringskassans riktlinjer, vägledningar och styrdokument borde inte få användas så länge de inte följer lagen. Vi behöver hjälpas åt att sprida den här rapporten och kräva att Försäkringskassan förändrar sitt arbetssätt! De behöver öka sin kompetens så att de kan göra rättssäkra bedömningar utifrån individens förutsättningar – både när det gäller begränsningar i arbetsförmågan och hur individens faktiska arbetssituation ser ut. 

IFAU är ett forskningsinstitut som lyder under Arbetsmarknadsdepartementet, som ska främja, stödja och genom forskning genomföra uppföljningar och utvärderingar. 

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.