Hur kan det komma sig att undersökning på undersökning visar att elever med funktionsnedsättningar inte får det stöd de behöver, inte visas den respekt som borde vara självklar och att samtal om anpassningar och tillgänglighet i vissa sammanhang verkar vara kontroversiellt? Trots att vi har en så tydlig lagstiftning?

Det finns något som inte talas om rakt ut. Något jag är övertygad bromsar utveckligen mot en tillgänglig skola för alla. Det handlar inte bara om bristande kunskap och otydliga definitioner – det finns en elefant i rummet som vi måste prata om. Nu!

Vi måste samtala om att det finns lärare som anser att det inte är deras jobb att tillgängliggöra undervisningen för eleverna. Som anser att den pedagogiska kompetensen är överordnad alla andra kompetenser. Som därför inte tycker att medicinska diagnoser har något att tillföra i skolan. Att de som anpassar för elever med funktionsnedsättningar curlar och skämmer bort. Att det är eleverna som ska anpassa sig och att de misslyckas med sitt skolarbete på grund av att de inte försöker tillräckligt. Att de är lata och omotiverade. Att elever med anpassningar på grund av funktionsnedsättning inte förtjänar höga betyg.

De här lärarna syns, hörs och tar plats. De drar sig inte att vända sig mot kollegor, skolledare, huvudmän och myndigheter för att påpeka att de förespråkar ett daltande med elever som är förkastligt och förödande för svensk skola.

Vi behöver också tala om att det finns en individualistisk enmanskultur i skolan som försvårar möjligheterna komma tillrätta med den här typen av attityder bland lärare. Att det faktiskt finns strukturer som underhåller problemet. Som traditionen att läraren ensamt styr över sitt klassrum och undervisning. Vilket gör att dessa lärare kan välja att inte hoppa på tåget, att göra motstånd, trots att det finns en stor grupp pedagoger som strävar åt ett annat håll.

Det talas ofta om att kunskapen om olika funktionsnedsättningar är låg i skolan. Men jag har träffat lärare utan formell utbildning om funktionsnedsättningar som har sett behov och efterfrågat hjälp. Och som på det sättet hela tiden ökat sin kompetens och förmåga att stödja elever i behov av extra anpassningar och särskilt stöd. Tyvärr har jag också mött lärare som förnekar att ”problemet” existerar. Som menar att allt fungerar i klassen trots att föräldrar förtvivlat vänt sig till andra lärare på skolan eftersom deras barn behöver stöd. Lärare som vägrat generella åtgärder för ökad tillgänglighet med orden ”jag vill inte ha _sånt där_ i mitt klassrum”.

Jag menar att det är för enkelt att säga att det handlar om bristande kunskap.

I min kontakt med skolan – som vikarie, arbetsterapeut och förälder – har jag upplevt att det finns stora skillnader i olika pedagogers syn på och arbete med elever med funktionsnedsättningar. Ingen av platserna jag har jobbat på har varit förskonad från oenigheten kring dessa frågor – och jag ser samma typ av diskussioner mellan lärare i sociala media, tidningar och olika lärarbloggar. Min känsla är att det oftare handlar om värderingar och attityder än om ren okunskap.

Det finns ett antal frågor som behöver diskuteras – på lärarutbildningen, vidareutbildningen till specialpedagog, rektorsutbildning, med arbetslag, elevhälsan, politiker och huvudmän för skolan. Frågor som behöver ett enat svar och inriktning. De behöver diskuteras utifrån rådande lagstiftning och undersökningar om vilka behov som finns och behöver mötas.

Vilka elever behöver stöd?
Vem ska ge eleverna stöd?
Vilket stöd behövs?
På vilket sätt ska stödet ges?

Svaret på de här frågorna behöver tillsammans med lagstiftningen ligga till grund för en gemensam plan för hur skolan ska kunna bli tillgänglig för alla barn. Hur den behöver vara organiserad för att eleverna ska kunna tillgodogöra sig utbildningen utan att diskrimineras på grund av sina funktionsnedsättningar. Det behövs gemensamma definitioner och riktlinjer, en översikt över nödvändiga kompetenser, en klar ansvarsfördelning och en insikt om hur det påverkar tid och ekonomi. Sedan måste alla arbeta åt samma håll. Att inte göra det måste kunna få konsekvenser.

För elever med funktionsnedsättningar har tveklöst Skollagen, Arbetsmiljölagen och Diskrimineringslagen på sin sida och därför behöver den här diskussionen få ett slut! Eleverna har rätt till ett likvärdiga förutsättningar oavsett skola eller lärare – och det är oacceptabelt att attityder och värderingar som inte är överensstämmande med lagen tillåts påverka bemötandet av elever med funktionsnedsättningar!

Mer att läsa om tillgänglighet:
En tillgänglig skola – en utopi?
Vad betyder egentligen bristande tillgänglighet Del 1?
Vilket aktivitetsomfång är normen?
Vilken aktivitetstakt är normen?
Tillgänglighet kräver förändring
Vem ger du skulden?
Bristande tillgänglighet eller egen skuld?
Lata elever utan motor?
Att anpassa är inte att skämma bort!
Vem är normen för din verksamhet?
Bristande stöd – vägen till helvetet?
Krälar i skammen av att inte klara av
Att göra passiv eller mer delaktig
Inte min skam

Hos Funkisfeministen: Inkludering utan tillgänglighet leder till exkludering

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.