Jag har skrivit om den förut.

Den som uppstår när alla runtomkring springer så fort att det ser ut som att jag inte rör mig alls. Står stilla.
Overksam.
Som gör att de inte ser min kamp. Eftersom de inte ser att jag kämpar. För att för dem är lågt tempo lika med vila och rekreation. 
De rusar runt och betar av olika aktiviteter i ett tempo som gör att de tappar tid och rum. Tappar förankringen i verkligheten. De hinner varken tänka eller känna efter. 
Och sedan tror de att tiden rusar fram för mig också. 
Men jag är smärtsamt medveten om varje sekund. Är tvungen att leva nu och inte sedan. Oavsett om det handlar om något bra eller dåligt. Värk, utmattning eller glädje. 
För mig finns inga icke-aktiviteter. Ingen ställtid eller dötid som inte räknas. Allt tar energi och kräver medvetet handlande. Inte ens sömnen är självklar. 
Det är tröttsamt. 
Men ännu mer tröttsamt är det när jag inte räknas. För att jag står still. När jag inte längre syns. För att de springer för fort för att kunna se mig. 
Jag önskar att ni kunde stanna. Och se livet ur mitt perspektiv. Se vad jag missar för att det går sakta och vad ni missar för att ni rusar runt.
Och framför allt förstå att jag också rör mig, andas och lever. 
Precis som du. 

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.