Idag rinner mina tårar. Okontrollerat. Så det droppar från hakan.
Jag är så less på det här.
På de höga orealistiska förväntningarna från min handläggare. På vårdens okunskap om mina besvär. På evighetslånga väntetider. Och att hela tiden behöva pressa mig över mina gränser.
Efter mötet i början på veckan har mina symtom eskalerat och min belastningskänslighet ökat ytterligare. Det var väntat med tanke på den belastning ett möte innebär, men det är inte lättare att leva med för det.
Jag har svårt att somna på kvällarna och vaknar mitt i natten med sympaticuspåslag och värk. Och på morgonen mår jag sämre än när jag somnade. Dagarna är som ett töcken av smärta, illamående, yrsel och andra otrevligheter.
Det som gör mest ont av allt är att jag inte klarar av att vara med min familj. Att inte orka leka med mitt barn och att inte orka prata med min partner. Att behöva säga: ”Åk ni utan mej, det är okej”. Jag vill ju att de ska ha roligt, och är de hemma orkar jag ändå inte vara närvarande särskilt mycket.
Så det _är_ okej, men det betyder för den skull inte att det _känns_ okej.
Jag fattar inte varför ni inte förstår att jag också vill leva! Lika mycket som jag levde förut. Att det inte handlar om ovilja utan om oförmåga. När ska ni förstå att jag inte kan göra mig frisk med viljan. Tror ni inte jag har försökt?
Jag förstår inte hur jag ska kunna få något att hända till nästa möte, hur jag ska kunna må bättre när ni pressar mig över alla gränser? Vad tror ni egentligen? Att jag njuter att berätta om att jag inte klarar av mitt liv? Att jag låtsats vara sjuk i mer än ett halvt decennium för skojs skull? Att jag njuter av att bli förnedrad och misstrodd? Att din falska peppglättighet ska få mig att ta mitt förnuft till fånga?
Tills nästa gång!?
Kan ni inte bara förstå hur gärna jag vill leva? Att det som händer när jag pressar mig över gränsen, är att den lilla gnutta liv som jag har just nu, går upp i rök. Och att det gör så förbannat ont när det händer. Gång på gång!
Snälla, jag vill ju bara leva! En liten uns, under tiden jag kämpar. Så att jag orkar lite till, utan att tappa hoppet om mer. Det är väl inte för mycket begärt?
Låt mig leva!
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Jätte bra inlägg. Jag vet att myndigheter och vård ofta inte tar hänsyn, det är mer skyldigheter än att se till personens mående. Ett mående kan man inte alltid styra och heller inget som går över på en natt
GillaGilla
❤ ”Så det _är_ okej, men det betyder för den skull inte att det _känns_ okej.”Ja.<3
GillaGilla
❤ tack!
GillaGilla
❤ tack fina du!! ❤
GillaGilla
Hej, skönt ändå att kunna gråta. Jag kan nästan aldrig gråta. jo, jag har faktiskt gråtit ganska nyligen. Det var när jag förstod det som att min son kanske varit inblandad i något mycket allvarligt. När jag insåg att det var ett missförstånd från min sida grät jag av lättnad. Jag har ingen som helst stresstålighet längre. Jag orkar inte genomföra minsta sak av praktisk natur. Jag orkar inte delta i diskussioner, argumentering är alldeles för krävande, då är jag hellre tyst. Jag tvingar mig att gå ut på promenad en stund varje dag. Vissa dagar försöker jag värma något till middagen. Vissa dagar lagar jag till och med mat, men något annat orkar jag inte. Om någon väninna ringer och vill träffas, tvingar jag mig att göra det för jag är egentligen en jättesocial person som absolut inte vill att mina vänner ska försvinna, men jag träffar helst bara en i taget, för det blir för jobbigt om det blir för många. Inbjudan till fester med många ytligt bekanta är något av det mest ångestframkallande som finns. Ytligt bekanta är en jobbig historia. Jag älskar shopping och att gå på ett shoppingcenter där jag inte känner en människa kan jag uppleva som ett andrum av mental återhämtning, även om jag blir trött senare, vilket jag naturligtvis blir, kan jag ändå tycka att det var värt det. Det där med att vara tröttare när man vaknar än då man gick och la sig känner jag så väl igen. Det är så konstigt att jag inte har kunnat sätta fingret på det tidigare. men fick världens aha-upplevelse när jag läste det. Berättelsen om myran och snigeln är klockren. Dagens samhälle är inte anpassat för sniglar. Man måste vara en myra för att passa in. Jag har alltid varit en snigel. Har aldrig passat för det tempo man förväntas hålla i alla sammanhang i livet.Kram på dig
GillaGilla
Jag är i samma läge efter två vårdbesök på en vecka och det är så vidrigt. Det är en ansträngning att bara existera och någon vila från skiten finns inte. Det är inte okej att så kallad vård och rehabilitering gör så här med oss. Kram!
GillaGilla
❤ Det låter som att du har det tungt, jag vet hur det är! Jag är glad att höra att mina texter ger dej något att läsa! Tack för att du delar med dej! KRAM!
GillaGilla
❤ Min vän, gör mej ont att höra! Nej, det är verkligen inte acceptabelt alls, men jag vet verkligen inte vad vi ska göra åt det! ❤
GillaGilla
Delad glädje dubbel glädje … Omvandlar det till delad sorg halverad sorg ❤️ Är inne i en sån svacka… Önskar ingen annan det men vet att jag inte är ensam och när jag läser ditt inlägg KÄNNER jag att jag inte är ensam ! Vet att det går över den här gången med .. För mig … För dig … Och för er andra … Tack för att du delar med dig !/ Leontina
GillaGilla
Så är det verkligen. Tack för att du delar med dej! Hoppas att du sakta kan börja jobba dej ur svackan. ❤ kram!
GillaGilla