Mötet fortsätter snurra i mina tankar. Jag har skrivit om det tidigare här och här. Eftersom jag är för trött för att orka prata om det så fortsätter jag att skriva. För jag behöver få det ur mitt system.
Insåg igår kväll att något jag avskyr är att hamna i ett läge där jag behöver försvara min låga aktivitetsnivå. Och det är det som händer varenda avstämningsmöte. Efter fem års sjukskrivning (har haft denna handläggare halva tiden) borde det vara konstaterat – att min aktivitetsnivå är låg – och vara utgångspunkten för vidare samtal! Den ska varken behöva förklaras eller försvaras! Oavsett diagnosen.
Det känns som att hela mötet går åt till att ”plocka ner” handläggarens ribba. Att hennes utgångspunkt skiljer sig fruktansvärt mycket från min, psykologens och sjukgymnastens. Vi hinner alltså inte något annat än att förklara och försvara. Och nästa gång är det samma visa. Igen. 
Tänk vad annorlunda det kunde varit om vi sluppit den nedmonteringen! Så mycket tid och energi vi kunde lagt på viktigare saker!
Vi kunde gemensamt kunde hitta och lyfta alternativa lösningar för att få saker att fungera trots min låga nivå. Vi kanske också skulle kunna diskutera hur stor sannolikheten är att jag kommer återgå i arbete och inom vilken tid. För även om vården menar att det inte finns någon skada som behöver läka, och därför inte heller går att tala om läktid eller prognos, så borde vi kunna titta bakåt och se hur de fem åren som sjukskriven sett ut och fundera på hur fem år framåt skulle kunna tänka sig att bli. 
Men det känns som att handläggaren tänker att ju lägre min nivå är desto hårdare måste hon pressa på, eller dra. Ju mer pepp behöver jag för att komma upp. Desto frekventare besök behöver jag. 
Då, kommer jag bli frisk. 
På Försäkringskassans hemsida hittade jag följande text:

”Avstämningsmötet är en metod som Försäkringskassan använder för att tillsammans med patienten utreda och bedöma det medicinska tillståndet, arbetsförmågan och möjligheterna till eventuell rehabilitering.”

”Tillsammans ser vi om det finns ett behov av rehabilitering och vilka möjligheter som finns. Utifrån behoven och möjligheterna kan vi också tillsammans planera vilka insatser som behövs för att din patient ska kunna arbeta igen.”

Avstämningsmötet är alltså en utredningsmetod och målet är att ta reda på vad som behövs för att personen ska kunna återgå i arbete.  
Jag tror att det är där skon klämmer. Att det återigen handlar om olika uppfattningar om vilken aktivitetsnivå som är lämplig, och vem som ska avgöra det. 

Mitt tillstånd är så fjärran återgång till arbete som det kan vara just nu. Realistiskt sett. Ur min synvinkel, och psykologens, och sjukgymnastens. Så insatserna jag har just nu syftar inte direkt till att öka möjligheterna att arbeta. Mer att lyckas leva. Det har min psykolog varit tydlig med och sagt rakt ut även till handläggaren. Att samtal och övningar med inte kommer öka min arbetsförmåga, men kanske ge mig fler redskap att hantera min smärta med. 
Ändå kommer handläggaren dit med helt andra förväntningar – i ett annat syfte. Jag är förhindrad att kliva upp till hennes nivå, det är ju till och med själva orsaken till att våra vägar korsats. Men så länge hon vägrar komma ner dit jag befinner mig kommer vi ha svårt att nå varandra.
För så länge vi inte är på samma nivå kommer vi inte kunna mötas.
……………………………………………………………………………………………………………………………
Funkisfeministen har skrivit ett inlägg på samma tema – om vård som motverkar sin egen behandling. Kan sådan vård verkligen få kan kallas god vård eller anses vara etiskt försvarbar? Läs det!! 

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.