Jag har förstått att folkhälsominister Gabriel Wikström sagt i Almedalen att personcentrerad vård är den kulturförändring som vården behöver. Eller något liknande. Det verkar också som att det är något som trendar nu, i debatterna och panelsamtalen. Är personcentrerat det nya svarta!?
Det bekymrar mig.
Inte själva tanken med personcentrering och individuell anpassning. Det har alltid varit något jag själv haft som riktstjärna i mitt jobb. En grundförutsättning för att jag ska kunna göra mitt jobb.
Själva basen att stå på.
Nej, det som bekymrar mig är att detta är ett tema som återkommit gång på gång under hela min yrkeskarriär. I tjugo år. Det är en lång tid, men ändå upplever jag att jag möter samma problem i vården som jag återkommande hört mina patienter beskriva.
En väldigt opersoncentrerad vård.
De senaste dagarna har olika tillfällen snurrat i mina tankar. Tillfällen då ”vårdens problem” har varit på agendan i olika sammanhang. Och där politiker och vårdens ledarskap gång på gång landat i att lösningen är att vi måste jobba med ”patienten i centrum”.
Och jag undrar varför det aldrig blir någon förändring för patienten trots de goda intentionerna.
Jag upplever att vården under dessa tjugo år tvärt om gått bakåt. Till att bli mer grupp- och programcentrerad. Att mycket mer av behandling sker enligt förutbestämda mallar. Utifrån hur organisation istället för individuella behov. Och att det är detta som uppmuntras från ledningshåll.
Och patienten trycks in i en färdig form där det inte finns plats för några individuella variationer. 
Utredningar och behandling sker efter en viss form, så även utvärderingen. Som patient får du tjocka luntor med enkäter som ska fyllas i. Utifrån den förutbestämda gruppbehandlingen eller inriktningen hos den specialistklinik som genomför undersökningen. I enkäterna finns inte heller någon plats för individuella variationer, för komplexa besvär som påverkar varandra för multisjukdom eller för samsjuklighet.
För mig med flera typer av besvär som är inflätade i och påverkar varandra – smärta, utmattning, hypermobilitet och belastningskänslighet – har enkäterna i princip varit omöjliga att fylla i. Men det ska bara göras, helst snabbt. Eftersom besvären registreras separerade ett i taget kommer kvalitetsregistren därför mer återspegla den stuprörsformade vården i stället för min faktiska verklighet.
Mångas faktiska verklighet.
Parallellt med samtalen om värdet av personcentrerad vård talas det om att öka användandet av kvalitetsregister (som upprättas bl.a. på enkäterna jag beskrev) och möjligheterna de ger till att utveckla verksamheten. För mig går inte det ihop. Hur ska arbetssättet kunna utvecklas att bli mer personcentrerat om  vi utgår från mätmetoder som inte har plats för individuella variationer?
Det blir lika tokigt som att mäta vikt i centimeter.
För mig är att arbeta personcentrerat ett hantverk. Något jag är tränad att göra. Som kräver att jag använder rätt verktyg för att möta patientens behov. Som kräver ”skills” och erfarenhet. En förfinat samarbete mellan mig och patienten. Och utrymme och tid att göra det på. Därför tror jag att om vården ska bli personcentrerad krävs inte bara en kulturförändring – det kommer krävas en total omorganisering.
Och det måste börja med alla vårdrelaterade utbildningar.
Att jag jobbat som jag gjort handlar nämligen om att det var så jag fick lära mig att jag skulle göra. Jag utbildades att ha patientens mål och behov som utgångspunkt. Hela min utbildning var en träning i personcentrerad vård. Varje minut och varje beslut utifrån patientens mål och behov. Sen har jag fått kämpa för att upprätthålla detta varje dag i en organisation som inte dragit åt samma håll.
Personcentrerad vård är inte enbart en bemötandefråga. Inte heller en fråga om valfrihet.
För det spelar ingen roll hur bra bemötande jag får, om jag ändå inte kan delta i rehabiliteringen för att den sker i grupp på en förutbestämd nivå. Och det spelar ingen roll att jag fått välja min vårdcentral om de olika professionerna ändå drar åt olika håll och inte har en samsyn om min vård.
Jag har mött ett flertal personer under min vårdresa som kämpat för att arbeta personcentrerat. Som gjort ett stort jobb i det lilla. Men som bakbundits av en oflexibel organisation eller som fällts av kollegor med en helt annan inriktning. Några av dem har varit de som backat, för att de förstått att verksamheten som erbjuds varit för tung för mig. Icke anpassningsbar efter mina behov.
De som hade kunnat hjälpa mig bäst om organisationen var en annan.
Så, därför blir jag bekymrad trots att jag borde bli jublande glad. För jag har hört retoriken användas för många gånger utan att det hänt något av värde för patienterna. Jag har sett att viljan finns hos vissa men inte i organisationen. Det är lite som när någon ropar ”varg”. Efter tillräckligt många falskalarm blir man blasé och slutar tro.

Med mitt intellekt hoppas jag att detta är på riktigt – för mig och mina medpatienters skull – men med min känsla har jag nästan slutat tro.

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.