Är det egoistisk att bli besviken över att jag återigen inte fått (en rimlig chans att) vara med?
Är jag i själva verket självcentrerad som önskar att ni tog hänsyn till mig? Till mina behov?
Är jag egotrippad för att jag skulle vilja träffa er, trots att jag inte klarar av det på samma premisser som förut.
Är alla gånger jag inte gör som normen ett tecken på att jag bryr mig mer om mig själv än jag bryr mig om er?
Jag har så svårt att förstå att det fortfarande blir så här. Att trots att det gått ett halvt decennium så förväntar ni er fortfarande att jag ska klara av att göra på ert vis. Som förut. Trots att ni gång på gång får bevisat för er att så inte är fallet.
Hur kan det vara så att mitt enda alternativ är att ändra på mig, återgå till det normala – för att jag ska kunna vara delaktig i det ni planerar? Varför visar ni INGET intresse för att göra annorlunda? Att anpassa för mig? Vill ni inte att jag ska vara med?
Kanske är det enklare att jag inte är med? Då slipper ni bekymra er om att låtsas som att allt är som vanligt. Eller?
Ni tror förmodligen att jag inte vill tillräckligt. Att jag hellre är hemma. Att jag blivit folkskygg. Eftersom ni undviker ämnet när vi ses och inte bryr er om det min man berättar, så antar jag att ni inte förstår. Förstår att det inte alls handlar om ovilja. Att jag tvärt om vill så mycket att det gör ont.
Det känns som att ni tycker att jag förstör er bild av det perfekta samkvämet. Att jag är det svarta fåret som är motvalls och besvärlig. Nästan så att ni förväntar er en ursäkt. Trots att det är jag som gång på gång utesluts ur gemenskapen.
För det lilla och enkla som eventuellt skulle kunna fungera för mig, duger inte åt er. Ni ser inget värde i det. Det är för nära och för vardagligt. Ju längre bort desto bättre. Avancerat och lyxigt ska det vara.
Vi har fortfarande en chans att mötas, men jag har inte kapacitet nog att höja mig till er nivå. Det spelar igen roll hur mycket jag vill. Ni har däremot tillräckligt med kapacitet att sänka er till min nivå, och kunna göra allt annat också – om ni bara förstod – och ville.
Jag är nog inte så egoistisk ändå. Jag längtar ju bara efter att få vara med.
_________________________________________________________________________
Läs också detta inlägg om tillgänglighet i sociala relationer:
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Kram ❤
GillaGilla
Wow… så konstigt. Det känns som att det är jag som har skrivit texten, då igenkänningsfaktorn är så otroligt hög.Jag kände väldigt mycket såhär för ett tag sedan, när jag gick i gymnasiet och endast hade mina klasskamrater att umgås med. Vi trivdes super ihop i skolan och även utanför när vi gick på t.ex. bio. Men så fort vi kom i närheten av min funktionsnedsättning så blev dem obekväma och tog avstånd. Idag har jag ingen kontakt med dem, då det inte fungerar att diskutera något som ens är i närheten av ämnet 'funktionsnedsättning', och så fort något ska anpassas så vart allt jobbigt och ”Det känns som att ni tycker att jag förstör er bild av det perfekta samkvämet.”. Även att en utesluts, det var jag med om jämt under skoltiden, och endast p.g.a. min funktionsnedsättning, aldrig p.g.a. något annat.Idag, tack och lov, är det relativt bättre. De jag umgås med nu har inga problem med att anpassa och de är inte rädda för att prata om det heller, vilket är en lättnad. Men rädslan sitter kvar än idag. Jag har svårt att prata om min funktionsnedsättning och det är svårt att vara ärlig när jag träffar nya människor. På sätt och vis verkar jag hellre otrevlig än berättar att jag har funktionsnedsättning, vilket är rätt så sorgligt.Kram till dig!
GillaGilla
Kram! ❤
GillaGilla
❤ Jag har förstått att vi är många som upplever det här. Ledsen att höra hur det varit för dej och vilka spår det satt. Skönt att höra att människorna du umgås med nu är annorlunda. Tack för att du delar med dej!Kram!
GillaGilla