Jag ska inte klaga! Huvudet upp och fötterna ner! Du ska inte tro att du är något! De finns dom som har det värre! Tänk positivt! Det ordnar dig ska du se! Det som inte dödar härdar! Klaga inte, gör något åt det i stället! Tänk positivt sa jag ju! Smärta är inte farligt! Upp och hoppa, det gick bra! Bryt ihop och kom igen! Bit ihop! Följ strömmen! Stick inte ut! Kom igen! Ge inte upp! Rör på dig! Träna mer! Rätta dig i ledet! Det finns en mening med allt! Efter regn kommer solsken!
Jag verkar kunna fortsätta i all evighet.
Alla dessa fraser som människor hasplar ur sig i tid och otid. För att peppa, uppmuntra och övertyga. Men som faktiskt bara blir till en ännu större börda att bära. Förutom det svåra jag redan har.
Som får mig att tveka att berätta hur jag verkligen har det. Som får mig att tvivla på att det är rätt att lyfta fram felaktigheter i ljuset. Som får mig att känna att jag klagar. Att jag är skyldig de som har det värre att faktiskt vara tacksam över att jag har. Att jag inte har det lika illa som de har det.
Det verkar som att människor tror att jag behöver påminnas om att jag inte ska tro att jag är något. ”Jag har minsann också ont, är trött och stressad”. Det finns alltid någon som har det värre. Någon som kan bräcka ditt rekord. Som om min berättelse är en utmaning som måste trumfas med något större, ondare, sjukare.
Jag är så less på alla floskler – som trots att jag VET att det är tomma meningslösa fraser ändå får mig att känna att jag borde bita ihop och försöka lite till. Som gör att jag känner skuld över att jag inte lyckas bli bättre. Som får mig att skämmas över min situation.
Det värsta är väl att även om det bara är fraser, så står de för någonting. Det är inte bara tomma ord även om de används slentrianmässigt. Att de bär på värderingar som styr väldigt mycket i vårt samhälle.
Som säger att du ska vara tacksam och hålla käft. Du ska bita ihop och svälja smärtan och svårigheterna i stället för att skylta med dem. Och om du är öppen (skyltar) med dem är du bara ute efter uppmärksamheten. Och hur ska vi då veta om du verkligen har det som du har det, du kanske bara är ute efter att andra ska se dig?
Det säger också en del om sjukdom. Som något övergående. Något som gör dig svag, men som något du kan övervinna med vilja. Prestera dig ur. Och om du faller ska du resa dig upp snabbt så att ingen ser, torka tårarna och låtsas som att det inte gjorde ont. Ingen får se vad du känner på insidan.
Att vara långvarigt sjuk och inte bli frisk inom rimlig tid under en sjukskrivningsperiod är ungefär lika märkligt som att få komplikationer under en graviditet. Du följer inte mallen och människor blir väldigt förvirrade. Vet inte hur de ska bete sig. Och hemfaller åt tryggheten i flosklerna för att de inte vet vad de ska säga.
Tacka vet jag människor som är raka och rättfram. ❤ Som ställer vettiga frågor i stället för att halspla ur sig en massa oigenomtänkt dravel. Som lyssnar på det jag berättar och tror på det. Men inte drar sig undan. Som visar att det är okej att vara svag. Att inte ha alla svar. Att vara förvirrad över varför det blivit som det blivit.

Att vara den som inte följa ”mallen” är fruktansvärt jobbigt. Snälla du, gör det inte ännu jobbigare för mig genom att hemfalla åt tryggheten i floskler! Kom ihåg att när du låtsas att du är stark kräver du samtidigt att jag inte ska låtsas om att jag är svag.

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.