Jag längtar efter marginaler. Att känna att jag kan göra något, men ändå ha kraft kvar efteråt. Utrymme för mer. Inte alltid vara helt tömd.
Friska människor verkar inte förstå hur viktiga marginalerna är. Antagligen på grund av att de aldrig upplevt hur det är att sakna dem. De som har marginaler har en till växel att lägga i. Kan både växla upp o bromsa in. Jag får alltid gasa till max och utnyttja allt jag har.
Det slår mig att människor som arbetstränar ofta tvingas till ständigt maxläge. Och för att kunna öka arbetstid måste de skala bort annat. Samma mönster upprepas under rehabilitering som föregår en kraftig utmattning, att du tar bort för att kompensera krympande marginaler.
Istället borde marginalerna få berätta om du är redo för en aktivitetshöjning eller ej. Saknar du marginaler är du sannolikt inte redo.
Men om de som beslutar inte förstår hur det är att leva utan marginaler, utan tror att det bara är att lägga i en växel till. Och tror att alla människor är skapta efter samma mall, med samma marginaler och möjligheter att gasa. Hur blir det då?
Nej, marginaler är alltid individuella, de utgår från dig och din situation. Hur din kropp presterar i förhållande till kraven på prestation.

Ett liv utan marginaler, är ett liv i ständig kamp. Utan möjlighet till återhämtning och vila. Ett liv på gränsen för vad jag förmår.

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.