Ni vet, när tanken klarnar, smärtan dämpas och illamåendet lägger sig. När du känner kraften sakta återvända, sjukdomskänslan avta och du är så lätt att du nästan svävar.

När känslan av att du är redo att återerövra världen drabbar dig med full kraft.

Det här inlägget handlar inte om att grumla din glädje. Bara om att bromsa dig lite och be dig ta ett steg tillbaka och försöka förstå om det du känner handlar om en reell förbättring av själva sjukdomen eller om ditt förbättrade mående är följden av en bättre aktivitetsbalans.

Det är nämligen av högsta vikt att veta vilket när du bestämmer dig för hur du ska agera på din känsla.

Du måste ställa dig frågan: Är det troligt att jag mår bättre för att jag hållit mig strikt till min pacing? För att jag anpassat och gjort allt för att spara på min energi? För att jag balanserar bra? Eller är det i själva verket så att sjukdomen som svänger fram och tillbaka?

Risken med att instinktivt tolka det som att jag har förbättrats i min sjukdom är jag i allt för stor takt pushar mina gränser och glömmer bort min pacing. Att jag rusar på för fort som en kalv på grönbete och inte förstår att jag faktiskt mådde bättre på grund av att min energikalkylering gett resultat. Att konsekvenserna av min strikta budget börjar märkas eftersom jag nu har hämtat upp underskottet.

För – om jag inte hela tiden pressar mina gränser krävs inte lika lång återhämtningstid. Konsekvenserna av överbelastning är bland annat sämre sömn och kraftigare symtom vilket kräver en massa energi bara det, liksom en massa känslor av skam och skuld. Balans däremot minskar överbelastning vilket ger mindre symtom och bättre sömn vilket i sin tur ökar kvalitén på återhämtningen.

Spiraler.001.jpeg
Syntolkning: En bild som visar den negativa spiralen som obalans och överbelastning ger – med ökade symtom, sämre sömnkvalitet, försämrad återhämtning som ger minskat aktivitetsomfång. Den visar också den positiva spiral en god aktivitetsbalans kan ge – mindre symtom, bättre sömnkvalitet, förbättrad återhämtning och i vissa fall ett ökat aktivitetsomfång så småningom. 

Så i stället för att rusa iväg och glömma min pacing borde jag stanna upp och hålla i det goda jag gjort. Låta kroppen få återhämta sig på djupet. Vända perspektivet och se positivt på tiden som ligger bakom. Se mitt nuvarande mående som ett kvitto på att jag faktiskt är på rätt väg. Jag skulle behöva berömma mig själv för de val jag gjort och bestämma mig för att försöka hålla fast vid dem.

Ibland får jag känslan av att det inte är riktigt tillåtet att stanna upp och må bra på min nivå. Utan att en förbättring förpliktigar att jag genast börjar utmana mig själv mer.

Men bara för att jag känner mig mindre sjuk – så innebär det inte automatiskt att jag tål mer. Och det är faktiskt först när jag tål mer som jag på riktigt kan öka mitt aktivitetsomfång utan att hamna i obalans. Att känna sig friskare behöver inte heller betyda att min återhämtning blivit snabbare. För att vara i bättre balans är inte samma sak som att tillfriskna.

Så jag säger inte att det är en omöjlighet att en sjukdom spontant förbättras. Men jag vill trycka på att det är viktigt att också se vad som gjorts för en bättre aktivitetsbalans perioden innan förbättringen kommer.

Om du kan utvidga ditt aktivitetsomfång utan symtomökning kan det både vara ett tecken på att du håller på att tillfriskna och att du balanserar bättre. Men det beror också på vilken sjukdom som i grunden orsakar din problematik.

Det här inlägget är tidigare publicerat på Livets Bilders ursprungsplats

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.