På grund av att jag själv har drabbats har det varit ett långt uppehåll med berättelser om #människanbakom #fkstress . Förra veckan gick både Försäkringskassan och regeringen ut och skröt över de minskade sjukpenningtalen och i helgen har diskussionerna på Twitter gått varma. Tyvärr är det väldigt tydligt att de som har makten att förändra inte anser att något behöver förändras.
Detta gör våra skildringar av verkligheten ännu viktigare och idag publicerar jag ytterligare en berättelse om vad som händer när trygghetssystemen inte håller vad de lovar: 

För ganska precis ett år sedan hoppade jag av sjukskrivningskarusellen på inrådan av läkare för min hälsas skull, om jag hade ekonomisk möjlighet. Vilket jag hade.

Efter ett halvår dök en möjlighet upp som kunde ses som arbetsträning och jag blev beviljad aktivitetsstöd från AF där jag var inskriven för att skydda min sjukpenninggrundande inkomst.

Tyvärr var jag tvungen att avsluta arbetsträningen pga förändrat hälsotillstånd. AF vill nu kalla till möte med FK och läkare.

Jag. Vill. Verkligen. Inte. Vara. Med. På. Mötet.

Jag har ju redan en gång hoppat av denna vård/myndighets-karusell för att bibehålla den aktivitetsförmåga jag har.

Jag mår verkligen dåligt innan, på och efter dessa, som jag upplever, ofta otrevliga möten där FK kräver medicinska fynd och behandlingar som vården inte alltid kan tillgodose samt krav på olika anpassade arbeten som AF inte kan tillhandahålla samt att det verkar finnas en inbyggd tro i systemen att människan är lat och inbillningssjuk när det i själva verket är medicinska förklaringar och därmed också botande behandlingar som saknas samt många gånger okunskap kring anpassningar i arbetsmiljö och av arbetsuppgifter.

Jag frågade min AF-handläggare om det vore möjligt att min läkare, FK och AF gemensamt kunde komma överens om min lönearbetsförmåga utan att jag skulle behöva vara med.

Självklart gick det inte att göra så.

Så vad ska jag välja; vara svarte Petter på ett meningslöst möte, som fullständigt kommer dränera mig på energi där min läkare, FK och AF har olika syn på min arbetsförmåga eller ska jag helt enkelt ställa mig direkt utanför systemet igen, spara energi, se framåt samt fortsätta leva på min man och besparingar?

Vad hade du valt?

Jag vet vad jag väljer. För att jag kan. Men alla kan inte det. Jag tycker att alla borde fråga sig varför vi överhuvudtaget betalar till ett sjukförsäkringssystem som inte fungerar när sjukdomsförlopp inte följer FKs generella mallar och riktlinjer utan bedömningar görs utifrån regeringsdirektiv som just nu handlar om att sjuktalen SKA ned oavsett om folk dör på kuppen – minns Catrine med epilepsi.

Samtidigt undrar jag vad som händer om vi blir tiotusentals, kanske hundratusentals människor som ”inte finns” varken i lönearbete eller i någon socialförsäkring?

Kanske att vi då äntligen kan börja tänka nytt och föra konviviala samtal kring arbetslinjen, arbetsförmåga, välfärden, ekonomiska system, människosyn och värderingar?

* Konvivialitet handlar om att skapa förutsättningar för varandra, att skapa miljöer där var och en får växa och komma mer till sin rätt – tillsammans.

Författaren har valt att vara anonym.  
___________________________________________________________________________________
Du får hemskt gärna med dig av din berättelse om när trygghetssystemen inte håller vad de lovar. Läs mer i detta inlägg om hur du går tillväga: #människanbakom #fkstress

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.