Om att ha hopp, eller inte

Får man sluta hoppas utan att bli betraktad som någon som gett upp? Jag behöver det för att kunna leva nu. I allt, trots allt. Bättre att vara realistisk och bli glatt överraskad än optimistisk och ständigt få sitt hopp grusat?!

Att sluta hoppas behöver inte betyda att tappa livsgnistan. Det kan helt enkelt betyda att acceptera att livet är som det är och inrätta sig efter det. Att vara nu i stället för att krampaktigt klamra sig fast vid att livet kommer förändras sedan.

Att sluta hoppas betyder ju inte heller automatiskt att allt hopp faktiskt är ute. Ingen vet vad framtiden innebär. Jag vill bara inte riskera att sluta leva – att inte värdera det som är nu – för att jag sätter allt mitt hopp till något annat.

Men jag känner förväntningarna på mig att jag ska hoppas. Aktivt som någon som hejar fram sitt lag till seger. Utan uppehåll och reservationer. Nästan som om hoppet vore en besvärjelse. En garant för att livet inte är över.