Hur hantera bristen på logik?

Idag ska ni få ta del av ett chattsamtal mellan mig och Niklas, god vän, statsvetare och forskare. Jag hade berättat om de senaste förvecklingarna i mitt sjukpenningsärende hos Försäkringskassan och vi kom att tala om det extremt provocerande med att det så totalt saknas logik och sunt förnuft i avslagsprocessen.

Jag tänker att vi är många som drabbas av det här just nu. Som kämpar med att hitta logiken i det totalt ologiska. Så därför publicerar jag det här (naturligtvis med Niklas tillåtelse).

Niklas: Ja, alltså – hur hanterar man det? Bristen på logik – hur härbärgerar du den? 

Jag: Det är den som riskerar att få mig att tappa vett och sans. Den som riskerar att jag går upp i varv och överbelastar mig. Den som får min hjärna att tappa kontrollen. Kort sagt – jag måste hela tiden intala mig att logiken inte finns och försöka att inte gå in att försöka hitta den. Men det är svårt. För människor vi berättar för försöker också hitta logiken som saknas. Och när den saknas blir de perplexa och går igång på att den måste finnas någonstans. 

Niklas: Blir det mindre frustrerande att tala med mig, som tänker att detta är vidrigt, men också följer logiken av att sjuka förtrycks? Att de agerar utifrån ableism*? 

Jag: Ja. Att se att det följer logiken att sjuka förtrycks minskar på ett sätt frustrationen men ökar den på ett annat plan. Samma sak med att genom att samtala med andra och förstå att inte jag är ensam om att drabbas är en enorm lättnad – för då är det inte ett individproblem – men även det kan öka frustrationen. Att beskriva det ologiska – att skriva om, göra bilder osv kan också minska frustrationen på det sätt att jag kan se det ologiska – och förstå att det är logiskt att jag reagerar som jag gör. Eftersom jag dels har kognitiva problem som för att jag ofta har svårt att ta in det jag läser, får berättat för mig, uppfattar, särskilt i en pressad situation – plus att min uppfattning om mig själv ifrågasätts så hårt – blir det viktigt för mig att SE och FÖRSTÅ att det ologiska existerar. Att det inte är jag som fattar fel. 

Det är allt detta som tillsammans utgör min största risk för överbelastning i förhållande till avslagsprocessen. För detta pågår oavsett om min partner gör allt det praktiska. 

Niklas: Ja, det är ju en form av tortyr nästan. Alltså, att ständigt vara misstrodd, så du riskerar att internalisera bilden av du är galen och har tappat verklighetsuppfattningen. 

Jag: Ja, det är ju just det. Att veta om jag har svårt att hitta den röda tråden på grund av kognitiv svikt eller om den inte existerar.

Efter samtalet har jag tänkt vidare på det här. Att mitt sätt att hantera det ologiska också styr vilken vinkel jag väljer att angripa det ifrån. Hur jag försöker lösa problemen.

Om jag riktar frustrationen åt mitt eget håll, min sjukdom och mina funktionsnedsättningar – eller det ableistiska samhällets sätt att behandla mig som sjuk och funktionsnedsatt – avgör var jag lägger skulden för de uppkomna problemen.

Och var jag riktar frustrationen och lägger skulden, påverkar i sin tur möjligheten att förändra och påverka.