Del 1 Standardiserat vårdförlopp – men jag då?

I ett tidigare inlägg berättade jag om en enkät jag fått angående att jag undersökts för bröstcancer, och om den otillgängliga vården. I det här inlägget och två till tänkte jag att ni skulle få ta del av mina dagboksanteckningar från den tiden:

Dag 1:
Jag hittade en knöl i mitt bröst för en månad sedan. Har avvaktat lite för att se om den skulle förändras något i och med hormonförändringarna i menscykeln. Men jag hade också hoppats på att kunna ta det här med min läkare på vårdcentralen som förstår de speciella omständigheter jag befinner mig i. Min man har haft upprepade kontakter med vårdcentralen angående strulet med Försäkringskassan under hösten och väntar nu på att läkaren ska höra av sig angående detta. Men det drog ut så länge på tiden att det kändes som att jag inte kunde vänta längre med att påbörja den här processen kring knölen.

Så idag ringde min man vårdcentralen. Han blev direkt hänvisad till kirurgmottagningen. En något förvånad sjuksköterska undrade varför jag inte ringde själv? När min man förklarade läget sa hon att hon förstod, men hon oroade sig över att hon inte skulle få svar på sina frågor. Jag hade dock redan svarat på tänkbara frågor i en chatt med min man och jag fanns också med via chatten under deras samtal. Så hon fick alla svar hon behövde.

Mannen fick information om vad som nu väntar att förmedla till mig. Bara muntlig information, så därför skyndar jag mig att skriva ner.

Mitt landsting handlar nu enligt ett standardiserat vårdförlopp där man tillämpar trippeldiagnostik. Detta innebär att knölen undersöks med mammografi, palpation och eventuellt vävnadsprov. Jag kommer få tid för mammografi inom en vecka per telefon eftersom någon kallelse inte kommer hinna skickas ut. Mammografin görs på mammografienheten, medan palpation och vävnadsprov görs på kirurgmottagningen vid ett senare tillfälle.

Sköterskan undrade hur det skulle fungera för mig då alla undersökningar måste göras hos vården och inga möjligheter finns till undersökningar i hemmiljö. Ja, det är ju inte direkt att jag har något val då, det måste ju kollas upp. Och jag känner att jag vill utesluta att det inte är någon annan skit som kamoufleras av mitt vanliga dåliga mående.

Men faktiskt känner jag mig mer orolig för mötet med vården och konsekvenserna av en otillgänglig vård än för själva knölen just nu.

Jag förstår att orden ”standardiserat vårdförlopp” säkert är menat att förmedla professionalitet och trygghet men jag blir bara irriterad. För mig utstrålar det bara att det finns en stor risk att jag inte kommer att få plats i processen.

Att det standardiserade vårdförloppet inte är gjort för att möta mig och mina individuella behov – utan för att behandla knölen så bra som möjligt. Isolerat ifrån mig.

Saker att ta reda på innan undersökning:
Kommer jag kunna vänta/vila liggande i väntan på och under mammografi? På kirurgkliniken? Kommer de vara pålästa kring min historik och problematik? Hur hanteras svårt sjuka eller funktionsnedsatta som får en knöl i bröstet? Finns det utrymme för anpassning i det standardiserade vårdförloppet?

---

Läs övriga delar i serien här:
Cancer diskriminerar ingen, men vården gör