Ondska

Jag har insett hur ambivalent jag är numera över att berätta om mina erfarenheter av vården.

På ett sätt vill jag bara berätta allt utan omsvep. Utan förskönande detaljer. Den råa sanningen. Min sanning. Mångas sanning.

Men på ett annat plan håller jag tillbaka.

Dels vill jag inte att den som faktiskt har goda erfarenheter av vården ska bli rädd att bli behandlad dåligt i framtiden. Jag vill inte vara den som trissar upp en negativ stämning. Sprider oro.

Sen vill jag inte heller riskera att få höra att jag ser saker i svart. Överdriver. Eller få en klapp på axeln med ett ”det blir nog bra ska du se”. Allra helst vill jag slippa höra att jag måste ligga på mer. Ställa högre krav. Som att jag gjort fel eller inte tillräckligt.

När människor som har mindre dåliga vårderfarenheter än jag själv berättar är det faktiskt så att jag har svårt att inte lägga skulden för det som varit på mig själv. Jag tänker: ”Jag skulle varit mer påstridig.” Jag borde provat mer, jag var för feg.” ”Jag kanske kunde gjort annorlunda?”

Men grejen är ju att det enda jag gjort ”fel” är att lita på vården. Jag har lyssnat på olika professioner som kallat sig specialister. Jag har varit envis och uthållig i att följa rekommendationer och ordinationer. Vad skulle jag annars kunnat göra? Det är väl så det är tänkt?

Nu har jag nått min gräns. Känner mig som ett skyggt djur. Präglat av år av misshandel. Som skyggar och drar sig undan vid minsta rörelse. Där tilliten är helt utraderad. Som någon som hellre avstår allt än att utsätter sig för risken att bli pryglad igen.

Där är jag nu.

Jag kan ärligt säga att enda gången tanken om att inte orka mer fladdrar förbi är i mötet med vården och Försäkringskassan. Det andra uthärdar jag. Det svåra som är en del av min sjukdom är något jag måste acceptera. Även om det är ett icke-liv.

Men det vården och Försäkringskassan gör mot mig och många andra människor är ren misshandel. Tortyr av personer i utsatt position. Det har liksom ingenting med mitt tillstånd att höra – utan blir något fristående och helt obegripligt. Ett straff.

Det är ondska – oavsett om den som utför handlingen påstår att intentionen är god.