Del 2 Onödigt orolig?

Jag har tidigare berättat att jag undersökts för bröstcancer. Detta är del två i en serie där du får ta del av mina dagboksanteckningar från den tiden. Länkar till övriga inlägg finns längst ner i detta inlägg:

Dag 2:
För att minska belastningen som kommer med väntan på och genomförande av ett oplanerat telefonsamtal vidarekopplar vi min telefon till min mans.

Dag 6:
Jag får en tid för mammografi samt ett löfte om att jag ska få ligga och vänta inför undersökningen och att mammografin går att genomföra sittande.

Dag 8:
Dags för undersökning. Naturligtvis strular taxin. Jag är som vanligt redan tokslut innan den ens kommit, dessutom blir jag jättesen. Energiras. Min man möter upp på sjukhuset och skjutsar mig till mottagningen i rullstol. Eftersom jag är sen har min tid redan passerat, men jag får ett rum att vila i tills det blir min tur. Min kropp är dock i gasläge. Illamående och helt oförmögen att koppla av.

Personalen är väldigt måna om min ork. Gör rullstolen att jag verkar extra skör? Vårdpersonal brukar inte behandla mig varsamt.

De vill dock ändå att jag tar bilderna stående, men jag vilar i rullstolen mellan varje bild. Sedan får jag direkt komma till ett annat rum där en läkare känner igenom mina bröst och lymfkörtlar – och gör ultraljud. Hon hittar två vätskefyllda cystor i vänster bröst och också några små i höger bröst. De tömmer den största cystan, men lyckas inte med den andra. Det gör väldigt ont och kroppen värker av den obekväma ställningen jag tvingas ligga i.

Läkaren berättar att dessa cystor är ofarliga och inte innebär någon ökad risk för bröstcancer. Men hon poängterar att jag gjorde helt rätt som sökte vård eftersom alla knölar måste undersökas. Hon berättar också att mina cystor kan växa på sig igen, men att det är viktigt att jag återkommer även om jag uppfattar det som att det bara är det ”gamla” som växer. Ofarliga cystor kan nämligen kamouflera andra farliga knölar.

Jag ställer frågor om vad som händer nu eftersom jag fått höra att det väntar en läkartid på kirurgmottagningen med palpation och eventuell provtagning. Läkaren menar att allt är gjort och att ingenting återstår. Min knöl var ofarlig, och den är behandlad, och de har inte tagit några prover som jag väntar svar på. Därför finns ingen anledning till ytterligare besök. Jag dubbel och trippelkollar att jag förstått rätt. Det låter ju helt logiskt, även om jag fick andra besked av den som gav första informationen. Så jag tänker att mitt vårdförlopp avslutas alltså redan här, och är lättad eftersom jag vet vilken påfrestning varje undersökning innebär för min kropp.

När jag åker hem inser jag att jag varit mer orolig att få höra att jag sökt vård i onödan – att jag varit överdrivet orolig – än för att knölen ska vara farlig. Det säger en del om hur jag tidigare blivit bemött i vården.

Tidigare inlägg i serien:
Cancer diskriminerar ingen, men vården gör
Del 1 Standardiserat vårdförlopp – men jag då?