Låt mig…

När jag kraschade in i väggen , utmattning och ångest var jag den hjälplöse stackaren.
Kanske mest i mina ögon.
Jag var så himla rädd,kände mig så utlämnad ,utan kontroll över mig själv och min kropp,mina tankar och känslor.
Förstod till en början inte min egen sjukdom,symtom och varför jag fungerade så dåligt som jag gjorde.
Kände en enorm rädsla för att inte bli trodd.
Att bli tvingad att behöva gå tillbaka till ett arbete med en influensvärkande kropp, värk,hjärndimma,ångest och oförmåga till att fatta beslut,ta tag i saker.
Blev så sjuk av att bara träffa människor en timme.
Under årens lopp har jag lärt känns mig själv.
Jag vet hur jag fungerar och vad som inte fungerar.
Jag vet när jag är frisk.
Har på något sätt accepterat en väldigt långsam återhämtningsförmåga.
Kanske blir jag aldrig riktigt bra igen.
Finns ingen vård eller FK som kan bestämma när jag är frisk.
Jag vet.
Bara jag.
Styrkan i mig själv har växt i takt med de livserfarenheter jag gör på min resa med utmattningssyndrom.
Det är ingen smidig och behaglig resa.
Den är ofta smärtsam och väldigt jobbig.
Men det är min resa.
Mitt mod och min egen trygghet i mig själv är starkare än innan jag blev sjuk.
Känner en enorm ödmjukhet att få leva .
Jag är fri i mina egna tankar idag.
Har ett mod som jag inte vet var det kommer ifrån.
Jag vill också få vara jag och känna mig fri trots sjukdom.
Ha friheten att få läka i min takt med mina förutsättningar.
Känns frihet i att inte behöva oroa mig för ekonomin för att FK plötsligt kan ifrågasatta våra sjukdomar och vår brist på arbetsförmåga.
Jag vill känna frihet i att kunna välja en annan väg i livet vad gäller yrkesval men sjukdomen begränsar mig för mycket just nu.
Vi har alla rätt att vara dem vi är oavsett livssituation.
Dina tankar kan ingen ta ifrån dig någonsin.
Ord är makt och du gör skillnad med dina texter.
Du ger mig mod.
Var rädd om dig.
❤️❤️❤️
Kram från
Annica

GillaGilla