Vi blir ett problem som ska lösas…

Jag känner det varje år…

”Nu är dom där borta – långt borta på Sveriges mest avlägsna ö – och pratar om hur dom ska hantera oss som är långt därifrån…och som inte ens kan ta oss dit…”

Vi blir ett problem som ska lösas. Men fråntas möjligheten att bidra i problemlösningen. Som om vi inte vore kapabla nog. När det egentligen handlar om att formatet är fel.

Helt åt skogen fel.

Ni pratar om oss, i stället för med oss. Och även om det finns patientrepresentanter på plats, eller personer med egen erfarenhet av sjukförsäkringen, så är det inte tillräckligt. Vi som inte har kapaciteten att vara på plats exkluderas. Och våra erfarenheter likaså.

För det är väldigt stor skillnad att representera sig själv än att representeras av någon annan. Och med att representera sig själv menar jag att någon vars situation motsvarar min egen talar för mig.

Därför kan ingen representera mig i Almedalen.

För såna som jag ryms inte där!