Jag behandlas som en sak. Ett objekt att förhålla sig till med distans. Någon utan ansikte, som förväntas passa in i en mall. I samma form som alla andra.
Passar jag inte in är det mitt fel.
Klarar jag inte att transformera mig och mina behov till det förväntade blir jag utan. Och det ses som jag gjort ett val. Att jag valt bort något som jag i realiteten inte ens har någon chans att välja.
Och jag betraktas som besvärlig för att jag utmanar deras föreställning om hur sjukdom beter sig.
Under åren har jag behandlats som ett försöksdjur. Min kropps obegripliga reaktioner har misstrotts. Något som inte går att förstå förrän man själv sett dess kollaps.
Gång på gång samma förvåning trots att reaktionen borde vara känd.
Min verklighet förnekas samtidigt som mina ord bannas. Jag görs än mer till ett objekt. Och bara det som kan mätas och förstås utan mina ord görs giltigt.
Det som kan betraktas utifrån.
Mitt i allt talas om tillit. Förtroende. Och fria val. Men hur ska jag kunna lita på någon som använder fria val som en förevändning att kunna neka ”Svarte Petter” hjälp.
Jag är alltid någon annans patient.
Ni säger nej tack! Beklagar. Du är någon annans ansvar. Vi gör bara vårt jobb. Det är någon annans fel. Och jag sopas runt, utan hänsyn till min hälsa och mina behov.
Som skit på en skyffel.
Ni försvarar er med resursbrist. Att verksamheten måste följa avtal och mallar för ekonomisk ersättning. Att ni gör allt ni kan. Men i själva verket är det ableismen som styr.
Både er attityd och fördelningen av resurser.
Numera fryser mitt hjärta till is och hela jag stelnar av bara tanken på er. På Försäkringskassan och vården. Er som jag är så beroende av. Men som skadat mig så svårt.
Ignoransen, intoleransen och fördomarna. Fientligheten mot det som är jag.
Ni behandlar mig som en sak. Ett objekt att förhålla sig till med distans. Någon utan ansikte. Som med rätta ska hållas kort och behandlas med kyla. Som det är farligt att låta sig påverkas av.
Som är manipulativ.
Men jag är faktiskt en människa av kött och blod. Med ett förflutet och en framtid. Som påverkas och påverkar andra. Men med ett hjärta och en själ som just nu är djupfryst. På grund av ert bemötande.
Och jag önskar: Låt mig aldrig, aldrig tillåta mig att bli som du!
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Hjälper tyvärr inte men läser allt du skriver och blir berörd och ledsen för din och många andras svåra situation.
Du gör en oerhörd insats för många genom dina texter och ibland tänker jag att det räcker med att en person läser. Om det är rätt person. Så det gäller att många delar.
❤️
GillaGilla
Tack! Det betyder mycket att veta att folk läser – och delar! ❤️
GillaGilla
Ingen har kunnat beskriva det bättre. Är i liknande situation, kan inte ta mig till vården och vården vill inte ha mig som patient. Har själv jobbat i vården i många år och hela tiden jobbat efter att alla patienter och brukare har olika behov men att ingenting är omöjligt utan går att lösa för den indivinden. Fick en chock när jag själv blev sjuk, det hårda synsättet som spridits så snabb sista åren. Tex att nu mera är hembesök av vården helt omöjligt trots att primärvården har skyldighet att göra detta och att alla skulle tjäna på det. Läkare som inte längre skriver sjukintyg, för det är ingen ide då dom ändå inte godkänns, att patient blir utan inkomst finns inte med i detta ställningstagande. Är liv rädd när samhället inte förstår konsekvenserna av detta syn sätt på människor, en mycket farlig utveckling Johanna
GillaGilla
Ledsen att höra att vi delar erfarenheter. Det är så svårt och frustrerande att veta att det finns ett annat sätt. Att veta att det faktiskt går att bedriva vård utan den där tuffa attityden. Kram ❤️
GillaGilla
Hej, delar dina erfarenheter av vården…tyvärr.
Har försökt i flera år att få någon läkare att visa någon slags empati eller engagemang…. folk runtomkring mig lägger lasten på mig och säger att du är för stark för ditt eget bästa….. men jag har faktiskt inte försökt att vara stark då jag äntligen ber om hjälp har brutit ihop hos läkare då det smärtar mig enormt att jag inte känner igen mig längre, jag har fått diagnos-utmattningssyndrom, men sen händer inget mer…..??
Medmänskligheten, var tog den vägen? Är det bara pengar som styr?
Inväntar i detta nu att min läkare som borde ha kontaktat mig i Maj ska ringa…. och jag har ont i magen, det är så kränkande att ha fått en diagnos som nonchaleras och ignoreras.
Jag är en överlevare, krigare orkar jag inte vara längre, det känns faktiskt som att vården är sjukare än jag……
Tack för din blogg, jag hittade den idag! ❤
GillaGilla
Så ledsen att höra att du (också) har dåliga erfarenheter av vården! ❤
Välkommen till min blogg!! 🙂
GillaGilla