Den ständiga dragkampen, inom mig

I mötet med andra inser jag hur stora mina begränsningar är. Hur knappa mina resurser är. Hur lite kapacitet jag har.

Det skrämmer mig.

Samtidigt som jag verkligen längtar att vara en del av ett sammanhang utanför min närmaste familj så blir det i mötet med andra så tydligt att jag inte orkar. Att jag inte räcker till. Att jag har så fruktansvärt lite utrymme att leva.

Samtidigt som jag längtar efter att få påverka andra människors liv och situation. Att få beröra. Interagera. Så tar kommunikationen och responsen så mycket energi att jag ofta känner att jag skulle behöva isolera mig helt och hållet.

Det går inte ihop. Längtan och behov. Behov och längtan.

Inte ens inom mig själv.

Min själ behöver gemenskap, samtal och närhet medan min kropp kräver ensamhet. Ett isolerat eremitliv utan kontakt med yttervärlden. Om jag ger själen mat får kroppen lida, och om kroppen lider mår inte heller själen bra tillslut. Det gör att jag inte bara kan bita ihop och ta att kroppen mår dåligt.

För på lång sikt minskar det möjligheterna till gemenskap ännu mer.

Det drar och sliter i mig.

Längtar efter att slippa den ständiga dragkampen mellan vad jag behöver – och vad jag längtar efter.