Sjuk. Utelämnad till ”alla-andra-vet-bättre”. Till vård och myndigheters oberäkneliga bedömningar och beslut.
Det skapar osäkerhet. Skapar en rädsla som kan tyckas obefogad och oproportionerlig för den som står utanför. För den som fortfarande är en självständig, självbestämmande varelse, tillförlitlig i andras ögon.
Rädslan skapar tillbakadragenhet, självcensur. Isolering. Bygger murar för en chans att skapa trygghet. Stänger ute. Stigman och skam ökar. Likaså föraktet. Från båda håll.
Ableismen och funkisförtrycket skapar rädsla som tystar. Inskränker yttrandefriheten. Självbestämmandet och självständigheten. Genenskapen och jämlikheten. Och i sin tur bekräftar och förstärker ableismen och föraktet.
Vi måste bryta oss loss. Vägra låta oss tystas. Kränkas. Våga vägra låta ableismens rädsla smitta oss. Invadera oss.
Jag vill inte vara rädd, men är det ändå. Rädd för ytterligare kränkningar, absurda bedömningar och beslut. För hånet. För förnekandet av min verklighet.
Rädd för ableismen och hatet mot det som inte passar in. Rädd för rädslan hos den som hatar. Rädd för att förlora rätten att bestämma över mitt liv. Rädd att inte orka stå upp för mig själv.
Falla offer för rädslan.
Jag omformar mig. Stänger ute. Inte för att jag har något att dölja, inte på grund av egentlig rädsla heller, utan för att jag inte orkar med att få mina ord och min verklighet vända emot mig. Igen.
För att jag behöver skydda min själ – mig själv – från ytterligare myndighetsövergrepp. Och som en demonstration av rätten till mina ord. Mitt liv. Att jag har makten.
Att ingen annan äger mig.
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 
Jag skrev själv om detta nyss. Har fått besked att vc ändrat sig och nu ska ge mig iv-järn. En lång kamp är över, nästan i alla fall. Och det har triggat så mycket, så att rädslan, som du säger, ser oproportionerlig ut från utsidan. Man står på sig för att man känner att man har rätt, men vården är ju specialister, så om de inte håller med så måste ju jag ha fel. Och att kämpa i den situationen är så krävande! Att kämpa när vem som helst, dessutom, kan klämma i med att me inte är en riktig sjukdom och man ska ta sig samman, det är ju omänskligt med tanke på hur mycket energi vi har att kämpa med. Tack för ett bra inlägg!
GillaGilla
Tack! Ja, kampen blir så extremt ojämlik på många plan när maktobalansen är så stor från början. Så skönt att du ska få iv-järn – hoppas det kan reducera endel symtom i alla fall!
GillaGilla