Att omfamna otillräckligheten

Min läkare tittade på mig med allvar i blicken och sa:

Jag känner mig också otillräcklig!

Sedan gick hon igång med att försöka lösa min situation på detaljnivå. Det var okoordinerat och forcerat. Allt verkade sprunget ur impulsen att” fixa problemet”. Saker som kanske egentligen inte var viktigast men som ”kanske-gick-att-lösa” fick plötsligt högre prioritet än det som vi verkligen behövde prata igenom just för att det inte hade någon omedelbar lösning.

Det här är inget nytt för mig. Under åren jag varit sjuk har jag många gånger sett hur min situation ger andra människor otillräcklighetskänslor. Och hur dessa skapar ett omedelbart behov av att GÖRA något. Ibland resulterar det i väldigt märkliga situationer där jag inte vet varför en person vill hjälpa mig. Om personen vill göra något för sin egen skull – för att känna sig mindre otillräcklig – eller hjälpa mig för min skull med något jag verkligen behöver hjälp med.

En person som agerar på känslan av otillräcklighet letar snabba vägar till lindring för egen skull. En quick-fix för att dämpa de egna jobbiga känslorna. Den tolkar situationen snarare än kartlägger den, lyssnar på sin egen röst snarare än att försöka förstå den som hen har framför sig. Agerar på impuls mer än en genomtänkt tanke. De glömmer att fråga: ”Vad behöver du?” och överöser i stället den andre med en mängd tänkbara lösningar och oombedda råd.

Bara en person som förstår att den egna otillräckligheten inte är rätt drivkraft för att hjälpa någon annan kan se bortom den. Kan se den andres behov utan att förväxla den med sina egna. Först när behovet av en egen quick-fix får stå tillbaka klarar du av att acceptera en situation som inte har snabba lösningar. Att finnas och stanna kvar i situationen som är. Oavsett om den går att fixa eller ej.

Jag tror inte att det här är ett medvetet sätt att handla. Och det är däri det största problemet ligger. För att förstå skillnaden mellan att agera på den egna känslan eller den andres reella behov krävs nämligen insikt och kunskap. Om sig själv. Om att jag behöver sätta mig själv åt sidan för att inte tro att min tolkning är tillräcklig, att jag inte behöver lyssna på den andre. Om att många situationer inte har någon quick-fix.

Du måste helt enkelt träna på att bli medveten om hur dina egna reaktioner styr ditt handlande och våga ifrågasätta om det är rätt sätt att agera.

Och att stå ut i otillräckligheten.

Stanna kvar i den.

Omfamna den.