Naturligtvis är jag tacksam att människor säger att de vill hjälpa oss. Naturligtvis tycker jag att det är fantastiskt att det finns folk som ”ställer upp”. Men ärligt talat så avskyr jag det. Hatar att det behövs. Tanken på att vara beroende av andras välvilja är fruktansvärd. Att hamna i en tacksamhetsskuld som jag aldrig kommer kunna återgälda.

Det är svårt att bli påmind om sin otillräcklighet. Jag blir det varje dag, eftersom jag inte klarar mitt vardagsliv på egen hand. Men när andra som inte vanligtvis brukar hjälpa mig gör sådant jag inte klarar själv, blir det en mycket starkare påminnelse om otillräckligheten, än om de som naturligt ingår i min vardag gör det.

Dessutom har jag så svårt för att människor som hjälper och ställer upp för andra benämns som fantastiska. Som hjältar.

Jag har varit där själv. Hyllats för saker jag bara tyckt var min förbannade plikt att göra som människa och vän. Sådant jag inte ansåg att jag behövde uppmärksamhet för att jag gjorde. Sådant som inte var något speciellt i mina ögon. Sådant jag hoppades att andra människor och vänner lika självklart skulle göra för mig om jag behövde det.

Vi är alla människor. Sårbara och ömtåliga. Även de som hjälper någon annan.

Men när människor som hjälper andra utmålas som osårbara hjältar ökar distansen mellan oss. Vi blir olika. Räddaren och den som ska räddas. Hjälparen och den behövande. Det bidrar till en ökad maktobalans. Gör den som är beroende av hjälp ännu mer sårbar. Till ett objekt för andras godhet.

I underläge. Och i skuld.

Jag kan inte dygnet runt tänka på hur fantastisk min man är som hjälper mig. Kan inte i allt tänka att ”han är fin han som står ut med mig trots att jag är sjuk”. Vi hjälper varandra på olika sätt för att vi älskar varandra och har lovat att finnas där för varandra. I nöd och lust. Han är inte _särskilt_ fantastisk bara för att han hjälper sin sjuka fru, och jag är inte _särskilt_ fantastisk för att jag hjälper min sjuka man trots att jag själv är sjuk. Det ingår i vår relation. I vårt ”kontrakt”. Det som inte bygger på välgörenhet utan på ömsesidighet och kärlek, trots att våra situationer ser olika ut.

Han är inte min hjälte och min räddare. Han är min äkta hälft, min jämlike.

Han är lika fantastisk nu som innan jag blev sjuk, det har inget att göra med huruvida han hjälper mig eller ej. Och nu när han är sjuk och inte kan hjälpa mig så mycket som jag behöver – är han ändå fantastisk.

Jag tycker det är asjobbigt att vara beroende av hjälp. Att mina behov ska sorteras in och filtreras igenom någon annans prioriteringsordning. Att förväntas vara tacksam. För det ligger så mycket i människors bild av att ge och ta emot hjälp som jag vet att jag varken kommer kunna eller vilja infria.

Jag kan inte lova att jag kommer behandla de som hjälper mig som onåbara, osårbara hjältar. För i mina ögon är de inte hjältar utan människor som kan behöva någon annans hjälp imorgon. Jag kan inte lova att vara tyst och tacksam om hjälpen blev till stjälp. För då har ju mina behov varit oviktiga att lyssna på. Jag kan inte lova att bara ta emot utan synpunkter. För utan synpunkter kan hjälpen varken förbättras eller utvecklas. Jag kan inte lova att jag ska radera mig själv för att någon annan ska komma in och ta över…

För hjälpen är till för mig, inte för den som hjälper. För att jag ska kunna leva, inte för att någon annan ska kunna kallas god.

Är jag oartig då? Mindre värd hjälpen? Måste den som tar emot hjälpen vara tacksam och tindrande? Någon som beter sig som de har en hjälte i sitt hem?

(Bild från Pixabay)

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.